Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1139 Världskriget (Operat. i Medelhavet och Östersjön) 1140
ral Beatty, anföllo då de tyska
be-vakningslinjerna utanför
Helgo-land och tillfogade fienden en
förlust av 3 kryssare och 1 jagare.
Flera engelska fartyg skadades.
Stridens utgång stärkte den tyska
ledningen i dess uppfattning, att
övervattensfartygen borde hållas
tillbaka; det ”lilla kriget” skulle
dock alltjämt föras energiskt. 22
sept. sänkte kaptenlöjtnant
Wed-digen med sin U-båt ”U9” utanför
Hollands kust 3 större engelska
kryssare. Hotet från tyska
U-bå-tar ansågs av den engelska
ledningen så svårt, att ”The Grand
Fleet” baserades på n. Irland,
intill dess Scapa Flow försetts med
erforderliga försvarsmedel. Under
denna tid blev slagskeppet
Auda-cious minsprängt och sänkt 27
okt. I nov. återtog ”The Grand
Fleet” sin station i Scapa Flow.
3 nov. och 16 dec. utförde tyska
slagkryssare ”raider” mot
Yar-mouth, Scarborough och
Hartle-pool på Englands östkust. Vid
en ny framstöt i Nordsjön 24
jan. 1915 sammanstötte de
tyska slagkryssarna med Beattys
eskader och tvungos till strid.
Slaget vid Doggerbank (se d. o.)
utkämpades som en löpande
artilleristrid på 19,000—14,000 m:s
avstånd mellan de 5 engelska och
4 tyska slagkryssarna och
medförde svåra förluster för båda
parterna. Kort efter denna strid
ersattes v. Ingenohl ss. befälhavare
över tyska högsjöflottan av
amiral v. Pohl. Den tyska
tillbaka-hållande strategin blev nu
alltmer markerad, och först under
amiral v. Scheer,
överbefälhavare från febr. 1916,
började högsjöflottan åter
ådagalägga större livaktighet. Först
31 maj 1916 möttes de engelska
och tyska flottornas huvudstyrkor
i en strid (se Skagerak-
s laget). Nov. 1916 efterträddes
Jellicoe ss. befälhavare över ”The
Grand Fleet” av amiral Beatty.
— Under 1917 och 1918
dominerades sjökrigföringen av
U-båtskri-get. I slutet av okt. 1918
beordrade den siste tyske flottchefen,
amiral v. Hipper, en framstöt med
högsjöflottan; härvid utbröt
myteri på flertalet av de större
fartygen och operationen gick om
intet. — Medelhavet.
Sjökrigshändelserna voro här i stort
sett koncentrerade till Egeiska och
Adriatiska haven. Under företaget
mot Dardanellerna, febr. 1915—
jan. 1916 (jfr Gallipoli 2),
ledo de där samopererande
engelska och franska sjöstyrkorna
avsevärda fartygsförluster (bl. a. 6
äldre slagskepp), åsamkade av
U-båtar, mineringar och
kustartilleri. Den turkiska flottan
träffades även av svåra förluster genom
engelska U-båts-, min- och
flyganfall. — Italiens inträde i kriget
föranledde en ökad livaktighet i
sjökrigsoperationerna i
Adriatiska havet, men även här antog
sjökrigföringen småningom samma
former som i Nordsjön och
Engelska kanalen: lätta sjö- och
luftstridskrafter alltid i kontakt med
fienden och ofta i aktion,
huvudstyrkorna starkt tillbakahållna.
Till Pola voro även förlagda de
tyska U-båtar, som sjöledes 1. per
järnväg förts till Österrike för
U-båtskrig i Medelhavet. —
öster-s j ö n. Den tyska högsjöflottan
utövade via Kielkanalen ett
obestritt herravälde i Östersjön, och
från rysk sida gjordes endast
sporadiska försök att störa den
viktiga järnmalmsexporten från
Sverige till Tyskland. Den ryska
sjö-krigsverksamheten tog sig
huvudsaki. uttryck i vidsträckta
mineringar, för vilka flera tyska
fartyg föllo offer. Några mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
