Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1147 Världskriget (Inre förh. hos centralmakterna) 1148
till krigets avslutande. Med
Cle-menceaus tillträde till makten
nov. 1917 åvägabragtes
emellertid en hänsynslös räfst med alla
tendenser till självuppgivelse
(défaitism) och krigsleda (jfr
Frankrike sp. 531). I Italien
visade sig tidigt en radikal
krigs-fientlig agitation, som fick stark
återverkan efter ryska
revolutionen. Även på borgerligt och
klerikalt håll saknades icke
tecken till défaitism. Med stora
förhoppningar motsågo fienderna
under dessa förhållanden
verkningarna av det italienska nederlaget
vid Caporetto (se d. o.) okt. 1917.
Den stora motgången blev
emellertid utgångspunkten för en
nationell renässans, som trots stor
för-nödenhetsbrist höll Italien uppe
kriget ut. Om krigets omvälvande
återverkan på den ryska politiken
se Ryssland sp. 1577 ff. —
Kunde de allierade makterna, som,
frånsett Ryssland, icke hade några
svårare inrikespolitiska problem
att lösa, mera odelat ägna sig åt
att bedriva kriget med all energi,
så måste de båda främsta
centralmakterna i sin krigspolitik
ständigt taga hänsyn till ömtåliga
inre problem. I Österrike-Ungern
hade redan 1914 de sydslaviska
elementen fattat förhoppningar
om att genom V. vinna en
förening med sina stamfränder
närmast i ett storserbiskt rike (jfr
Jugoslavien sp. 264 f.), och
kort efteråt voro tjeckerna i full
gång med att förbereda sin
nationella frihet (jfr
Tjecko-Slo-vakiet sp. 1152 ff.).
Erövringarna i Polen föranledde redan
tidigt diskussioner om den polska
frågans lösande (jfr Polen sp.
397 f.). För Rumänien utgjorde
rumänerna inom Donaumonarkin
en stark lockelse till fredsbrott,
liksom den italienska
befolk
ningen i Syd-Tyrolen utövade en
starkt krigshetsande inverkan på
Romregeringen. I båda dessa fall
voro de österrikisk-ungerska
anbud, som gåvos för resp, makters
fortsatta neutralitet, för låga.
Rent militärt spelade de olika
folkelementen inom armén en
ödesdiger roll, främst genom de
talrikt förekommande
deserteringarna. Farhågorna för att
monarkin skulle sprängas, tilltogo
i kapp med fruktan för ett
kommande nederlag och blevo efter
Frans Josefs död de starkaste
drivkrafterna för kejsar Karls
på samförståndsfred och inre
reformer inriktade politik. Trots
det initiativ, som Tyskland tagit
vid krigsutbrottet, betraktades
allmänt i detta land kriget ss. ett
försvarskrig, som blivit det tyska
folket påtvunget av dess med
status quo missnöjda fiender. De i
början täml. allmänna
drömmarna om betydande tyska vinster av
kriget började emellertid
småningom lämna rum för mindre
långt gående anspråk, och snart
framträdde särskilt på
vänsterhåll förespråkare för en
samförståndsfred utan annexioner. Dessa
planer stötte på starkt motstånd
på högerhåll, där man icke i otid
ville avstå från några vid
fredsuppgörelsen användbara
bytesobjekt och därför uttalade sig
mycket svävande om vad man
ämnade göra t. ex. med det
ockuperade Belgien. Ej heller
arméledningen fann det lämpligt att i denna
fråga binda sig. För densamma
kom också det med förnyad styrka
framförda vänsterkravet på en
inrikespolitisk ”nyorientering” i
demokratisk och parlamentarisk
riktning (jfr Tyskland sp.
1632) olägligt, i den mån denna
fråga vållade slitningar med
riksregeringen. Den frånvaro av en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
