Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1429
Åland
1430
Ålandsservitutet,
innebärande en förpliktelse för
Ryssland att ej befästa Å. Vid de
förhandlingar, som ledde till
Nordsjö- och öst er sjöavtal en (se d. o.)
1908, sökte Ryssland förgäves få
det olägliga Ålandsservitutet
upphävt. Under världskriget
igångsatte emellertid ryssarna
omfattande befästningsanläggningar på
Å. i avsikt att här skapa en
marinbas. Tsardömets
sammanstörtande 1917 väckte hos
ålänningarna förhoppningar om en
återförening med det svenska
moderlandet. Genom folkomröstning
förklarade sig Å. för förening med
Sverige. 2 febr. 1918 framfördes
dessa önskningar genom en
åländsk delegation till Sveriges
konung, som uttalade
förhoppningar, att det skulle lyckas
Sverige att i samförstånd med
Finland realisera dem. På Å.
utbrytande strider mellan ryska
bolsje-viktrupper och en ”vit” finländsk
truppstyrka föranledde Sverige
att febr. 1918 sända en mindre
flottexpedition till Å. Flyktingar
överfördes till svenskt
territorium, och genom svensk bemedling
avslöts 21 febr, i Mariehamn ett
stillestånd, enl. vilket de ryska
och finländska trupperna skulle
utrymma Å. Detta påbörjades, och
en svensk infanteribataljon
överfördes till Å. I mars s. å.
landsattes på finländskt initiativ
tyska trupper på Å., och av dem
verkställdes därefter huvudsaki.
ryssarnas hemtransport. Efter
dennas fullbordan 15 mars
lämnade de svenska trupperna Å. Det
inordnades därefter ss. ett särskilt
län i Finland. Den närmaste tiden
vidtog i utlandet och hos
utländska regeringar en livlig
agitation från ålänningarnas sida för
hävdande av kravet om Å:s
själv-bestämningsrätt. En andra
folk
omröstning på Å. ägde rum 1919,
varav framgick, att en
överväldigande majoritet uttalade sig för
återförening med Sverige. Som
ledare för denna rörelse
framträdde främst J. Sundblom, C.
Björkman och J. Eriksson (se
dessa ord). Från svensk sida
inleddes hösten 1918 förhandlingal’
med Finland, vari Sverige gjorde
gällande Ålandsbefolkningens rätt
att själv avgöra sitt lands öde,
vilket från finländskt håll
energiskt bestreds. Även genom en
not till fredskonferensen i Paris
(april 1919) och genom
delegerade hos högsta rådet understödde
svenska regeringen ålänningarnas
sak. Maj 1920 gjorde en åländsk
delegation en förnyad
hänvändelse till Sveriges konung och
regering, varpå svarades, att Sverige
allt framgent skulle söka hävda
Ålandsbefolkningens
självbestäm-ningsrätt. Detta följdes av
motåtgärder från Finlands sida;
Sundblom och Björkman häktades
för högförräderi. En
svensk-finländsk notväxling gav vid handen
frågans allvarliga läge, och
svenska ministern i Helsingfors (C. G.
Westman) hemkallades för
avläggande av rapport. På engelskt
initiativ anmodades då N. F: s råd
att intervenera i konflikten.
Sedan en internationell
juristkommission förklarat, att
Ålandsfrågan ej uteslutande vore en inre
finländsk angelägenhet utan
hemföll under N. F:s domvärjo,
beslöt rådet att upptaga frågan,
sedan den blivit utredd av därtill
särskilt utsedda ”rapportörer”.
Efter besök i Sverige, på Å. och
i Finland förklarade
rapportörkommissionen i ett 9 maj 1921
avgivet betänkande, att Å. av
politiska grunder ej borde skiljas
från Finland men att garantier
borde givas, för att befolkningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
