Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Krigskonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1211
Krigskonst
1212
omgrupperingar, t. ex. från
Tysklands väst- till dess östfront och.
tvärtom. Verkliga taktiska och
strategiska avgöranden
förekom-mo knappast pä stormakternas
huvudfronter; de eftersträvades
i ett flertal
genombrytningsoffen-siver men nåddes icke.
Världskriget blev därför ett
utmattnings-krig, där den part måste förlora,
vilkens tillgångar (i ordets
vidsträcktaste bemärkelse) först
sinade. — KRIGET TILL SJÖSS.
Roddfartygens tid (gamla
tiden och medeltiden). Taktik.
De äldsta örlogsfartygen voro
långa och smäckra, öppna 1.
däc-kade träfartyg, som huvudsaki.
framdrevos med rodd. I
besättningen ingingo förutom roddarna
(2 1. flera per åra) krigare, vilkas
plats företrädesvis var i de
upphöjda stävarna och vilka voro
beväpnade med spjut, svärd och
bågar 1. armborst. Senare infördes
även kastmaskiner och (på 600-t.
e. Kr.) utskjutningsrör för s. k.
”grekisk eld” (se d. o.). Fartygen
voro därjämte försedda med en
från förstäven i 1. under
vattenlinjen framskjutande, ofta av
metall utförd ramm (se d. o.).
Fartygens stridsordning var linje
(rät 1. halvmånformad), och
striden inleddes med
rammanfall, varefter övergång skedde
till närstrid och äntring.
Omfattning av (kraftkoncentration mot)
endera fiendeflygeln
eftersträvades, 1. ock försöktes
genombrytning av fiendens linje. Reserver
voro i regel avdelade. —
Strategi. En klar uppfattning av
sjömaktens betydelse förefanns
hos många grekiska statsmän, ss.
Temistokles m. fl., och Atens
storhetstid sammanföll med tiden
för dess flottas herravälde i
Egeiska havet. På grund av
fartygens ringa sjöduglighet och be-
boelighet voro flottorna dock
bundna till kustfarvattnen och
inskränktes sjökrigföringen till
att omfatta i regel endast en
följd av landstigningsföretag.
Under Roms storhetstid spelade
sjömakten en mindre
framträdande roll; endast under de puniska
krigen var en flotta för Rom av
större vikt. Under 800—1000-t.
e. Kr. utgjorde de nordiska
ländernas sjömakt en faktor av stor
betydelse, sammanlänkande dessa
länder med det övriga Europa (se
Vikingatågen). —
Segelfartygens tid (nya tiden till
mitten av 1800-t.). Taktik,
Utvecklingen från i huvudsak
roende till i huvudsak seglande
örlogs-fartyg ägde rum under 1300- och
1400-t., närmast i n. Europa.
Skillnaden mellan örlogs- och
handelsfartyg var länge
obetydlig, men småningom började vissa
bestämda örlogsfartygstyper
framträda, dels linjeskeppet (se
d. o.), dels lättare fartyg, ss.
fregatter, korvetter m. m. En
sär-typ utgjorde brännarna 1.
brandskeppen (se d. o.), vilka
före-kommo rikligt särskilt under
1600-t:s sjökrig. Redan under
1300-t. började kanoner
uppställas å fartygen, först i stävarna,
men sedan uteslutande i bredsida.
Med segelfartygens
överhandtagande fick rammtaktiken, som
kännetecknat den föregående
perioden visserligen vika, men
sjöstriderna avgjordes ännu länge
endast genom närstrid och
äntring, varvid de blanka
handvapnen avgjorde utgången. Först
under 1600-t. kan påvisas en
egentlig segelfartygstaktik. I denna
taktik, ”linjetaktiken”,
förutsattes ännu äntring kunna äga rum,
men allt större vikt lades vid den
inledande artilleristriden, som
utkämpades, medan flottorna med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
