Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Daedalus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1533
Daedalus—Dag
1534
sitta i kolvar. För att underlätta
befruktningen upphängas hanliga
blomställningar på honexemplar,
en metod som användes redan
långt innan könsskillnaden hos
växterna var känd. Frukterna
äro bär (dadlar), vilka
innehålla ett avlångt, benhårt frö
(”kärnan”). Dadlarna äro
mycket sockerrika (upp till 70 %)
och utgöra ett viktigt
näringsmedel, icke minst för karavaner i
ökenområdena. Av fruktsaften 1.
saften från stammarna
framstäl-les d a d e 1 v i n. Halvtorkade
dadlar exporteras i stor mängd
huvudsakligen från Persien och
användas i Sverige (import 1920:
73,910 kg.) som dessertfrukt.
Dae’dalus, se Daidalos.
Da’fne (grek., lager), en nymf i
den grekiska myten. Hon älskades
av Apollon men undflydde honom
och förvandlades slutligen till ett
lagerträd för att undgå honom.
Da’fnis, en grekisk halvgud,
levde som herde och jägare i
Siciliens skogar. Han blev
otrogen den nymf, som han älskade,
straffades med blindhet och
störtade ned från en klippa. D.
ansågs som herdediktens fader;
namnet övergick från Longos’
herderoman Dafnis och Kloe till
senare tiders herdedikt.
Dag, i motsats till natt, tiden
mellan solens upp- och nedgång.
D : s 1 ä n g d varierar med
breddgrad och årstid. Den längsta D.
vid olika breddgrader är, om
tiderna räknas för solens övre
rand och hänsyn tages till
ljusbrytningen :
13 tim. vid 15°
14 „ „ 29°
15 „ „ 40°
16 „ „ 48°
17 „ „ 53°
18 „ „ 57°
20 „ „ 62°
1 dygn vid 66°
1 mån. „ 67°
2 „ „ 69°
3 „ „ 72°
4 „ „ 77°
5 „ „ 83°
6 „ „ 89°
Vid ekvatorn är D. 12 tim. 7
min. och vid polerna 6 mån. 7
dygn. D. brukas även i betydelsen
datum eller som förk. för
veckodag. —• Veckodagarnas namn
härstamma till största delen
indirekt från de babyloniska
astronomerna, som uppkallade var och
en av veckans dagar efter en av
de sju rörliga himlakropparna,
vilka vi nu känna under namnen
månen, Mercurius, Venus, solen,
Mars, Jupiter och Saturnus.
Egypterna, folken i Främre
Asien, grekerna, romarna och till
sist de kristna folken upptogo
efterhand dessa benämningar,
som de översatte till sina språk.
Söndagen (fsv. sunnodagher,
lat. so’Us di’es) är således solens
dag, måndagen (fsv.
mana-dagher, lat. Lu’nae di/es) månens
dag, tisdagen (fsv. tisdagher,
Tyrs dag, lat. Ma’rtis di’es)
planeten Mars’ dag, onsdagen
(fsv. opinsdaglier, Odens dag, lat.
Mercu’rii di’es) planeten
Mercurius’ dag, torsdagen (fsv.
porsdagher, Tors dag, lat. Jo’vis
di’es) planeten Jupiters dag och
fredagen (fsv. friadagher,
Friggs dag, lat. Ve’neris dVes)
planeten Venus’ dag. Endast 1 ö
r-dagen (lat. Satu’rni di’es,
planeten Saturnus’ dag, jfr eng.
Saturday) fick ett inhemskt
nordiskt namn: fsv. lögherdagher,
”tvagningsdagen”, efter det bad,
lögh, som man brukade taga
efter veckans arbete. — Den
katolska kyrkan sökte under
medeltiden utrota dagarnas hedniska
gudanamn. I de romanska
länderna kvarstå som ett minne
därav sådana namn som fr. samedi
(lat. sa’bbati di’es, sabbatsdagen)
för lördagen och fr. dimanche
(lat. Domi/nica di’es, Herrens
dag) för söndagen. •— Bergsvet.
Jordytan över och omkring en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
