Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diss moll ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
375
Dissociation
376
triumklorid (koksalt)
natrium-ionerna icke de oelektriska
natriummolekylernas benägenhet
att reagera med vatten, och
klor-ionerna sakna klorgasens
karaktäristiska lukt. — 1887
framlade S. Arrhenius (se
denne) den elektrolytiska
disso-ciationsteori, som blivit
grundval för modern elektrokemi och
som gav gemensam förklaring på
en hel del fenomen, vilka enligt
föregående åskådningar icke ägde
något inre samband. Arrhenius
hade förut genom studier av
elek-trolyters elektriska
ledningsförmåga kommit till slutsatsen, att
man måste skilja mellan aktiva
och inaktiva molekyler, av vilka
endast de förra leda strömmen.
Sedan van’t Hoff (1886) visat, att
gaslagarna kunna tillämpas även
på utspädda lösningar (se O s
-mos), kunde Arrhenius genom
jämförelse mellan elektrolyters
osmotiska tryck och
ledningsförmåga framställa sin teori. Det
visade sig nämligen, att
elektro-lyterna ägde högre osmotiskt
tryck (och därmed större
frys-punktsnedsättning, se d. o.) än
det, som beräknas ur
elektroly-ternas koncentration och
mole-kylarvikt. Skulle van’t Hoffs lag
gälla även för elektrolyter, måste
man antaga, att det lösta ämnets
molekyler spjälkats, så att flera
självständiga delar uppkommit
ur en molekyl. Arrhenius
beräknade ur fryspunktsnedsättningen
hos ett stort antal
vattenlösningar huru stor del av de lösta
ämnenas molekyler som måste
antagas ha dissocierats för att
van’t Hoffs lag skulle äga
giltighet, och fann, att detta tal
överensstämde med den genom
bestämning av ledningsförmågan
beräknade aktivitetskoefficienten,
d. v. s. förhållandet mellan å ena
sidan antalet aktiva och å andra
sidan summan av aktiva och
inaktiva molekyler. Härav drog
Arrhenius slutsatsen, att i
elektrolyter en del av de lösta
ämnenas molekyler äro dissocierade
i elektriskt laddade ioner, vilka
vid elektrolys förmedla
transporten av elektricitet och genom
vilkas uppkomst det osmotiska
trycket ökas. Så t. ex. dissocieras
i vattenlösning klorvätet, HC1, i
positivt laddade väte-ioner, H+,
och negativt laddade klor-ioner,
Cl-. Båda slagen ioner äro
laddade med samma mängd
elektricitet (se Elektrolys och
Elektroner), de äro
elektriskt ekvivalenta envärda ioner.
Ioner, laddade med dubbla,
tredubbla o. s. v.
elektricitetsmäng-den, kallas tvåvärda, trevärda
o. s. v. Ferroklörid, FeCl2,
dissocieras i vattenlösning i tvåvärda
ferro-ioner, Fe++, och dubbla
antalet envärda klor-ioner.
Fer-riklorid, FeCls, dissocieras i
trevärda ferri-ioner, Fe+++, och
tredubbla antalet envärda
klor-ioner. — Förhållandet mellan
antalet dissocierade och det
ursprungliga antalet molekyler
kallas
dissociationsgra-d e n, och denna ökas med
utspädningen, så att den vid
oändligt utspädda lösningar antager
värdet 1, d. v. s. att alla
molekyler då äro dissocierade.
Disso-ciationsgraden för en och samma
elektrolyt beror vidare i hög
grad av lösningsmedlet. — D:s
beroende av koncentrationen
bestämmes hos svaga elektrolyter
med tillhjälp av massverkans
lag (se d. o.). Härvid gäller,
att förhållandet mellan å ena
sidan produkten av ionernas
koncentration och å andra sidan de
odissocierade molekylernas
koncentration är konstant. Denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
