Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1021
Engelska språket
1022
landen (parliament, people,
nation), rättsväsendet (court,
ju-stice, judge), hovet (prince, duke,
courtesy), konsten (art, panit,
colour) oeh vetenskapen.
Betecknande är att kötträtter ståta med
franska namn, under det att
djuren ha bevarat sin engelska
benämning: ox—beef (jfr fr. bæuf),
oxe, sheep—mutton (jfr fr.
mou-ton), får, calf—veal (jfr fr.
veau), kalv, pig—pork (jfr fr.
porc), svin. Namnen på många
större städer, ej minst
biskopssäten, t. ex. Salisbury, Durham
och de på -cester (den engelska
formen är -chester, från lat.
castra, läger), uppvisa franska
uttalsf ormer, varjämte talrika
såväl förnamn (Robert, Henry,
Maud, Hugh) som efternamn
(Williams, Piers, Chaucer,
Spen-ser, Hardy) äro av franskt
ursprung. —- Från holländskan
ha inlånats ett stort antal
sjö-mänstermer (yacht, deck,
crui-ser, skipper). — De
utomeuropeiska kolonierna ha lämnat
talrika bidrag till ordförrådet (tea,
coffee, tobacco, jungle, punch). —
Riksspråket. Det västsachsiska
skriftspråket undanträngdes
efter den normandiska
erövringen av franskan, som ända fram
till mitten av 1300-t. vid sidan
av latinet användes inom
administrationen, på kyrkans,
undervisningens och rättslivets
område och som dessutom var
hovets samt jämte engelskan de
bildade klassernas språk. Den
förste konung, som efter
erövringen talade engelska som sitt
modersmål, torde ha varit Henrik
IV (1399—1413). Den engelska,
som skrevs och talades under
större delen av medeltiden, var
mer eller mindre rent dialektal.
Först mot slutet av den
medelengelska perioden började Lon-
donengelskan, som var
huvudstadens och det kungliga kansliets
språk, undantränga de olika
dialekterna för att under loppet av
1400-t. få allt större användning
som riksspråk åtminstone i
skrift. Härtill bidrog också den
större enhetlighet i ordens
stavning, som blev en följd av
boktryckarkonstens införande i
England genom Caxton (1476).
Lon-donengelskan, som tidigare
uppvisat talrika östsachsiska
språkformer, fick som riksspråk en
övervägande anglisk prägel (East
Midland). Under äldre nyengelsk
tid var det engelska uttalet
långt ifrån enhetligt, och så är
ej ens nu förhållandet, även om
flertalet bildade personer i skilda
delar av England betjäna sig av
det från huvudstaden urspr.
härrörande riksspråksuttalet. (Den
mest använda och pålitliga
engelska uttalsordbok är D.
Jones, English pronouncing
dictio-na/ry.) — Olika stilarter. Det
engelska talspråket skiljer sig
från den litterära engelskan bl. a.
genom en förkärlek för korta
ord, ofta av germanskt ursprung
(How are you?, Here we are!, It
will do, get in, get on, get out
o. s. v.), elliptiska förkortningar
[Glad to see you!, ’flue
(influensa), photo (fotografi) o. s. v.],
emfatiskt framhävande av vissa
ord (jolly 1. awfully nice) samt
en enklare satsbyggnad. De
klassiska orden och i viss mån även
de franska tillhöra i
övervägande grad det litterära språket, som
härigenom blir oerhört rikt på
synonymer i stånd att uttrycka
de allra finaste stil- och
tankeskiftningar men samtidigt
mindre enhetligt till sin
sammansättning. (Jfr father — paternal,
king ■— royal, royalty, mind —
mental. Många ålderdomliga ord
Ord, som ej återfinnas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
