Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1065
England
1066
mäktigaste konungar. I
Frankrike ägde han genom arv
Nor-mandie, Anjou, Maine och
Tou-raine och kom genom gifte i
besittning av Akvitanien. Därtill
kom 1171 genom erövring en del
av Irland. Henrik höll efter
stormännen och motarbetade dem
genom att låta riva ned ett stort
antal rovriddarborgar och
återuppliva den angelsachsiska fyrd.
Dessutom tillätos de länspliktiga
att ersätta krigstjänsten med en
avgift, scuta’ gium, som satte
konungen i stånd att skaffa sig
legotrupper. Under Henriks tid
förbättrades rättskipningen och
grundlädes /uryinstitutionen.
Han råkade i en häftig strid med
kyrkan, över vilken de föregående
konungarna hade haft stort
inflytande. Tidigare hade strider
förekommit om biskoparnas
in-vestitur; nu tillkom ytterligare
frågan om kyrkans domsrätt.
Genom konstitutionerna i Clarendon
1164 hävdade Henrik sin makt i
båda dessa frågor men trotsades
av ärkebiskop Thomas Becket,
hans forne kansler. Striden
slutade med Beckets mord 1170.
Henrik måste göra eftergifter
men bevarade någorlunda sitt
inflytande över kyrkan. Under sina
senare år var han utsatt för
ständiga uppror av sina söner,
som understöddes av konungen
av Frankrike. Hans son och
efterträdare Rikard I
Lejonhjärta (1189—99) är mest
känd för sin vilda tapperhet och
sitt deltagande i tredje korståget.
Efter återkomsten vistades han
nästan uteslutande i Frankrike i
kamp mot detta lands konung
Filip August. Henrik II :s yngste
son, Johan utan land (1199
•—1216), erkändes efter Rikards
död som konung, ehuru rätte
tronarvingen var den unge
Arthur av Bretagne, son till en
av Johans äldre bröder. Johan
hade tidigare understött Filip
August i kampen mot Rikard,
men nu begagnade den senare
tillfället att — under förevändning
att kämpa för Arthurs rätt —
erövra Johans alla franska
besittningar utom Akvitanien. För E.
blev denna territoriella minskning
en fördel, ty det blev därigenom
en nationellt avgränsad stat. Då
Johan vägrade erkänna den
ny-utnämnde ärkebiskopen Stephen
Langton, råkade han i strid med
påven Innocentius III. E. belädes
med interdikt och Johan
bannlystes. Då påven förklarade
honom avsatt och uppdrog åt Filip
August att verkställa
avsättningen, föll han till föga, erkände
1213 påven som sin länsherre och
lovade att betala en årlig tribut.
Ett försök att hämnas på Filip
August misslyckades genom
nederlaget vid Bouvines 1214, och
då Johan återkom till E., reste sig
stormännen mot honom under
ledning av Stephen Langton. Av dem
tvangs Johan 15 juni 1215 att
underteckna den berömda Magna
Charta, som stadgade säkerhet
till liv, frihet och egendom för
alla fria män och som utgör
hörnstenen i den engelska
författningen. Då påven förklarade
Alagna Charta upphävd, inkallade
stormännen Filip Augusts son
Ludvig, och ett häftigt
inbördeskrig upplågade. Då Johan under
detta avled, samlades partierna
omkring hans minderårige son
Henrik III (1216—72), och de
franska planerna omintetgjordes.
Henrik visade sig sedan vara
en oduglig regent, omgav sig
med utländska hovgunstlingar,
förde en oklok utrikespolitik och
tillät påvarna att utpressa
oerhörda summor av E., vilket de
be
Ord, som ej återfinnas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
