Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik, danska konungar - 4. Erik Emune - 5. Erik Lamm l. den spake - 6. Erik Plogpenning - 7. Erik Klipping - 8. Erik Menved - 9. Erik av Pommern - Erik, norska konungar - 1. Erik Blodyx - 2. Erik Prästhatare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1159
Erik
1160
hertig Knut Lavar ds, mord (1131)
bemäktiga sig tronen. Efter ett
treårigt inbördeskrig lyckades E.
1134 vid Fotevik i s.v. Skåne tack
vare sitt utmärkta rytteri
besegra sina motståndare,
farbrodern konung Nils och dennes son
Magnus. Sedan E. låtit mörda
övriga tronpretendenter, blev han
konung över hela Danmark.
Allmänt hatad, mördades E. på ett
ting av en bonde. — 5. E.
Lamm 1. den spake, d. 1146,
den förres systerson, deltog på
dennes sida i slaget vid Fotevik
och blev efter hans mord 1137
erkänd som konung. E. kämpade
länge mot tronkrävaren Olof,
Harald Kesjas son. — 6. E.
Plogpenni n g, f. 1216, d. 1250,
son till Valdemar II Sejr, blev
1241 konung. Han låg i ständiga
strider med sina bröder, särskilt
med hertig Abel av
Sönderjyl-land. E. lyckades kuva
motståndet 1248 men blev sedan
förrädiskt mördad av Abel. Efter sin
död fick han helgonrykte.
Tillnamnet ”Plogpenning” erhöll
han, emedan han pålade en
skatt pä var plog i riket. — 7.
E. Klipping, f. omkr. 1249,
d. 1286, son till Kristofer I,
blev 1259 dennes efterträdare.
E:s moder, Margareta, som
övertog regeringen, sökte förgäves
försona sig med Kristofers
fiender, särskilt ärkebiskop Jakob
Erlandsson (se denne). Vid ett
slag på Loheden 1261
tillfångatogs E. och Margareta av hertig
Erik Abelsson av Sönderjylland.
De utnämnde då till dansk
riksföreståndare hertig Albrekt av
Braunschweig, som medlade fred
och fick dem frigivna, E.
lyckades dock ej försona sig med
Jakob Erlandsson, som utverkade
interdikt över Danmark. Folket
och de flesta prästerna stodo dock
på E:s sida. E. deltog i de
svenska tronstriderna än på Magnus
Ladulås’, än på Valdemars sida.
1282 tvingades E. av de
missnöjda stormännen att avge en
handfästning, genom vilken han
utfäste sig att årligen hålla
danahov (se d. o.) Under en jakt
mördades E. och som
gärningsmän utpekades bl. a. marsken
Stig (Andersson). — 8. E.
Men ved, f. 1274, d. 1319, den
föreg:s son, ställdes efter faderns
mord 1286 under moderns,
Agnes’, förmynderskap. De första
åren av E:s regering upptogos
av kampen mot faderns fredlösa
mördare, vilka härjade landet och
fingo stöd hos den norske
konungen Erik Prästhatare och av
Lunds ärkebiskop, Jens Grand.
Den senare fängslades, varpå
Danmark blev belagt med
interdikt under fyra år. E., som var
gift med Ingeborg, Magnus
Ladulås’ dotter, understödde konung
Birger mot hans bröder
hertigarna. E. sökte ånyo bringa tyska
östersjökusten under danskt
välde och låg i krig med de
vendiska hansestäderna. På grund av
penningbrist pantsatte han stora
delar av sitt rike till tyska
furstar, särskilt grevarna av
Holstein. — 9. E. av Pommern,
se Erik, svenska konungar.
Erik, norska konungar. — 1.
E. B 1 o d y x, d. 954, var son
till Harald Hårfager, som, då
han delade Norge mellan sina
söner, utsåg E. till överkonung.
Efter faderns död (933)
företrädde E. riksenheten gentemot
bröderna, av vilka flera dödades i
kamp för sina delriken. Den
yngste av dem, Håkan
Adelstens-fostre, lyckades 935 fördriva E.,
som sedan blev jarl i
Northum-berland. — 2. E. Prästhat
a-r e, f. 1268, d. 1299, son till
Mag
Ord, som ej återfinnas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
