Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fichte ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1513
Fichte
1514
frihet och självbestämning, och
sanningsvärdet hos en
ståndpunkt mätte han efter den grad,
vari den kunde motivera
frihetens möjlighet. Han anslöt sig
till Kants idealism men ansåg
den stanna på halva vägen, då
den visserligen uppfattade den
materiella verkligheten ss. en
företeelsevärld 1. ett fenomen (se
d. o.) men dock bakom densamma
antog existensen av för vår
kunskap oåtkomliga ”ting i sig” (se
Kant). F. hävdade, att vi icke
kunna tänka oss ting utanför
vårt medvetande, vårt jag. Ett
ting är endast ett uttryck för en
självbegränsning hos den
verksamma kraft, som är
medvetandets 1. jagets urspr. väsen. Ur
denna synpunkt kan hela den
yttre verkligheten 1. naturen
betecknas såsom ett icke-jag,
varvid dock är att märka, att det
jag-medvetande, vilket ur sig
frambringar naturen, icke är den
enskilde individens ändliga
personlighet utan det oändliga 1.
absoluta ”jag”, den ”rena ande”,
vari alla individer äro inneslutna.
Till denna produktion av en
”icke-jag”-sida i tillvaron 1. en
natur tvingas det absoluta jaget
av en s. k. Anstoss, en stöt 1.
impuls, som det i evighet
kommer att möta i sin verksamhet
och vars uppgift är att städse
egga personligheten till ständigt
nya insatser av energiutveckling.
I vår kamp mot de skrankor, som
naturen reser i vår väg, dels i
form av naturtingen, dels i form
av en natur inom oss själva, ett
lägre jag, såsom man senare
kallat det, ser F. livets mening.
Denna åskådning utformade F.
under sin Jenaperiod 1794—99 i
en serie arbeten, dels av mera
populär karaktär, såsom de båda
s. k. inledningarna till veten-
J. G. Fichte. Stick av A. Schultheis.
skapsläran och Bestimmwng des
Menschen (1800), dels i ytterst
abstrakta verk, bl. a. Grundlage
der gesamten Wissenschaftslehre
(1794). F:s uppfattning, att det
absoluta jaget 1. den ”rena
anden”, d. v. s. Gudomligheten, är
ett ideal, som aldrig fullt kan
förverkligas, ådrog honom en
anklagelse för gudsförnekelse. Han
avsattes 1799 från sin professur,
verkade den följande tiden på
skilda håll och återupptog först
1810 en stadigvarande akademisk
lärarverksamhet. I sina senare
arbeten fördjupade han sig starkt
i metafysiska spekulationer och
röjer härvid beröringspunkter
såväl med Spinoza som med
nypla-tonismen och medeltidsmystiken
(se M e d e 11 i d s f i 1 o s o f i),
varigenom ock hans lära får en
starkt panteistisk karaktär,
såsom i Anweisung zum seligen
Le-ben (1806) m. fl. F. har utövat
ett synnerligen stort inflytande,
bl. a. på Schelling, Hegel,
Scho-penhauer och Benjamin Höi jer.
F. bidrog genom sina mäktiga
Reden an die deutsclie Nation
(1807—08; Tal till tyska
natio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
