Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
517
Frankrike (Historia — 1848)
518
oavsättligliet. Snart utbröt dock
ett starkt missnöje med den nya
ordningen, framkallat framför
allt av de med bourbonerna
återvända emigranternas (se d. o.)
anspråk. Härav begagnade sig
Napoleon till att ånyo vinna
makten och hyllades på nytt ss.
kejsare mars 1815. Ett
ingripande av de gamla fienderna ledde
till hans nederlag vid Waterloo
18 juni, varefter ”de 100
dagarnas” välde upphörde, Ludvig
XVIII återvände och en ny fred i
Paris 20 nov. fastställde F:s
gränser. En del områden på
östgränsen, bl. a. Saarområdet
fråntogs F., och ett skadestånd
krävdes. Efter en rojalistisk
Teak-tionsperiod, ”den vita skräcken”,
med förföljelser mot
bonapartis-terna, följde en moderat regim
under hertigen av Richelieu och
Decazes, men efter mordet på
hertigen av Berry 1820 återtogo de
reaktionära makten under
Villè-les ledning. Rösträtten
inskränktes. F. anslöt sig till ”heliga
alliansens” (se d. o.) reaktionära
strävanden och återställde genom
en expedition 1823 absolutismen
i Spanien. Under Ludvigs bror,
den bigotte Karl X (1824—30),
fingo de klerikala kretsarna stort
inflytande, men samtidigt växte
oppositionen. Polignac, minister
1829, drev reaktionen till sin
spets. Uppmuntrad av den
militära framgång, som F.
vunnit 1827 vid sitt ingripande i
grekiska frihetskriget (se
Grekland. Historia), sökte denne
mildra oppositionen genom
erövring av Alger 1830 och
begynnande ockupation av Algeriet (se
d. o.). Men då valen gingo emot
regeringen, skred denna 2G juli
till utfärdande av de s. k.
juli-ordonnanserna, vilka upphävde
pressfriheten och föreskrevo nya
val efter ett nytt valsystem.
Svaret härpå blev den s. k.
julirevolutionen (se d. o.), som störtade
den reaktionära regimen. —
J uli k onungadöm et (1830
—48). Till ”fransmännens
konung” valdes nu Ludvig
Filip (1830—48), tillhörande
huset Orleans, vilken blev den
borgerliga medelklassens,
bour-geoisins, konung
(”borgarkonung-en”). Han accepterade en av de
deputerade framlagd
konstitution, som tryggade ett av
borgarna behärskat parlamentariskt
styrelsesätt. Snart uppväxte en
ny opposition, splittrad på tre
linjer: legitimisterna, som ville
återställa de fördrivna
bourbonerna, bonapartisterna,
kejsardömets anhängare, och
republikanerna, särskilt rekryterade från
arbetarklassen. Bonapartisterna,
vilkas främste man var Louis
Napoléon (se Napoleon III),
gynnades främst av att F.
utrikespolitiskt genomgick en
svag-hetsperiod, mot vilken den
lysande kejserliga epoken framstod
i förskönat minne. Spirande
socialistiska idéer (jfr B lan c)
gåvo eggelse åt arbetarnas
republikanska strävanden, som icke
tillfredsställdes av den
konservative Guizots (se d. o.) skickligt
ledda reformpolitik
(folkundervisningens höjande, avskaffande
av barbariska straff,
järnvägsbyggen m. m.). Kravet på en
rösträttsreform blev närmaste
anledningen till den kris, som
framkallade den s. k.
februarirevolutionen (se d. o.) och
medförde konungadömets fall. —
Andra republiken och
andra kejsardömet (1848
—70). F. proklamerades 24 febr,
ss. republik av en provisorisk
regering, vilket beslut
bekräftades av en i april med allmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
