Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1531
Grekland
1532
mos). Perserna inträngde i
hjärtat av Grekland, Aten utrymdes
och brändes. Hösten 480 blevo
perserna i grund slagna i en
sjöstrid mot den vid Salamis
väntande grekiska flottan, som
leddes av spartanen Eurybiades med
biträde av Temistokles. Flottan
och perserkonungen återvände
till Asien, hären övervintrade i
Boiotien, där den 479 blev slagen
vid Plataiai av grekerna under
ledning av den spartanske
konungen Pausanias. Även till sjöss
anföllo grekerna perserna, som
besegrades vid Mykale på Mindre
Asiens kust och förlorade sin
ställning på Egeiska havet.
Samtidigt besegrade grekerna på
Sicilien under ledning av främst
tyrannen Gelon de angripande
feni-cierna från Kartago i ett stort
slag vid Himera. I Grekland
inhöstades segerns resultat av Aten
med Temistokles och främst
Ari-steides ss. ledare. Sparta drog sig
ur kriget, men Aten organiserade
under sin ledning de befriade
grekstäderna längs Svarta havets
och Egeiska havets n. och ö.
kuster till en fast organisation,
atenska sjöförbundet.
Aten kom snart att intaga en
verklig härskarställning till men
för de ”förbundnas” handel och
frihet, omgavs med ringmur och
förbands med långa murar med
hamnstaden Pireus (Peiraieus).
Dess flotta blev allenarådande på
Egeiska havet, och särskilt
sunden till Svarta havet och det
sädesrika Syd-Ryssland ställdes
under noggrann kontroll. Genom
denna politik blev Aten oberoende
av det grekiska fastlandets
produktion. — Omedelbart efter
segern kom Aten i ett för den
följande utvecklingen bestämmande
motsatsförhållande till den
ledande landsstaden Sparta. Båda
sta
terna eftersträvade ledningen,
”hegemonin”, i G. Argos och Tebe
förde en vacklande
neutralitetspolitik. Egina erövrades 456 av
Aten. Korint, vars huvudintresse
var att handeln med de
västgre-kiska kolonierna ej behärskades
av Aten, följde Sparta (liksom de
flesta peloponnesiska staterna).
Kerkyra och dess
ståndpunktsta-gande för 1. mot Aten blev av
betydelse liksom de västgrekiska
storstädernas, främst Syrakusas,
hållning. I Aten självt gjorde sig
två riktningar gällande: ett parti,
vars främste man var Miltiades’
son, Kimon, arbetade för
försoning med Sparta och en fortsatt
samhellensk politik i anslutning
till försvarsförbundet vid
perserkrigen. Andra statsmän (bl. a.
Temistokles efter 480) företrädde
en imperialistisk atensk politik.
Denna riktning kom till makten
461, främst genom Perikles (se d.
o.), sedan atenarna med
misstroende avvisats vid ett försök att
bistå Sparta vid ett uppror av
messenierna. Motsatsen mellan
Sparta och Aten kom på 450-t. till
uttryck genom strider, vilka
445 avslutades genom en
trettioårig fred. Då hade kriget mot
perserna, som medfört segrar vid
Eurymedon 466 och vid Cypern
449, bragts till slut (449). Den
imperialistiska riktningens män,
främst Perikles, fingo obestridd
ledning i Aten, varest demokratin
fullständigt slog igenom och den
atenska fristatens, konstens och
litteraturens blomstringstid
vidtog. En sammanstötning mellan
den atenska imperialistiska
demokratin och sjömakten samt den
spartanska aristokratiska
landsstaten framkallades slutligen
genom bl. a. atenarnas politik i v.
(allians med Kerkyra) och
mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
