Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Han ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
381
Han—Hand
382
Fra det möderne Amerikas
aands-liv (1889), medan hans
bohème-tillvaro i Kristiania lämnade
stoff till den realistiska
självbiografiska romanen Sult (1890). I
romanen Mysterier (1892) och den
dramatiska trilogin Ved rigets
port, Livets spil och Aftenröde
(1895—98) sammansmälta satir
och lyriska stämningsskildringar,
men i den känsliga
kärleksberättelsen Pan (1894) lämnar H.
polemiken och skapar ett av den
moderna norska litteraturens
egendomligaste verk, buret av en
hänförd kärlek till
Nordlandsna-turen, som starkt präglar även
H:s följande diktning (bl. a.
romanen Victoria, 1898), som så
småningom allt mer får en
vemodigt resignerad prägel
(berättelserna Under höststjernen, 1906;
Benoni, 1907; m. fl.). 1902 utgav
han versdramat Munken Vendt
och 1904 den kraftfulla
diktsamlingen Det vilde kor, som utövat
stort inflytande på den yngre
norska lyriken. H. har i sina
senare arbeten (bl. a. Börn av tiden,
1913; Segelfoss by, 1915, och
Markens gröde, 1917, det främsta
verket i H:s senare alstring)
upptagit den tidigare epokens
kulturkritiska författarskap, men
förenat med en objektiv
skildringskonst av episk karaktär. H., som
allmänt anses som Norges störste
nu levande diktare, erhöll 1920
Nobelpriset.
Han, två kinesiska dynastier.
Se Kina. Bistoria.
HanafiTer, H a n e f i’ t e r, se
Islam.
Ha’nau, stad i prov.
Hessen-Nassau, Preussen. Industriort.
37,000 inv. -— I slaget vid H. 30
okt. 1813 tillkämpade sig
Napoleon fritt återtåg, som en bayersk
här efter slaget vid Leipzig sökte
avskära.
Hanbali’ter, se Islam.
Hanbjälke, se Takstol.
Hand. (Om H:s skelett se
Extrem i*t eter sp. 1332.)
Människohanden är det
fullkomligaste naturliga verktyg, ett
utmärkt känsel- och griporgan
genom sitt väl utvecklade
nervsystem, tummens rörlighet mot de
andra fingrarna och dessas
böjlighet. Tummens basalfalang
ledar näml, mot sitt
mellan-handsben i en ”sadelled”, som
tilllåter rörelse i alla riktningar,
vilket jämte dess mellanhandsbens
stora rörlighet mot handloven ger
tummen dess förmåga att möta de
andra fingrarna. H. har en
ryggsida, över vilken sträcksenorna
löpa, och en undersida, h å 1 h a
n-den, där böjsenorna samt H:s
huvudsakliga blodkärl och nerver
ligga, skyddade mot tryck, även då
H. användes till fast grepp, av en
tjock senplatta, på vars yttre yta
huden med ett mellanlag av fett
är fästad. Vid H:s yttre kant
(radialkanten) bilda tummens
korta muskler en kraftig vulst,
”tumvulsten”; en motsvarande,
lillfingervulsten, finnes vid
inner-(ulnar-) kanten. Känselnerverna
äro utomordentligt väl utvecklade
på fingrarnas, i synnerhet
fingerspetsarnas, undersida. H. ledar
mot underarmens båda ben, så att
böjning, sträckning, sidorörelser
och vridning (pronation och
supination) äro möjliga.
Tummen kan röras i alla riktningar
och de övriga fyra fingrarna i
böjning och sträckning jämte
sido-rörelser, som förmedlas av korta,
från mellanhanden utgående
muskler. De snett och tvärsöver
förlöpande linjerna i hålhanden
ha spelat stor roll för kiromantin
(se d. o.). Ang. de slingriga
åsarna på fingerspetsarnas hud se
Fingeravtryck. De flesta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
