Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herpes ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
689
Herpes—Herren
690
bart ugnsrum, vilande på medar 1.
rullager samt beklätt med tjocka
plåtar. Murningen är utförd av
eldfast tegel och infodrad med
magnesit- 1. dolomitmassa.
Genom det avlyftbara valvet av
si-likategel nedhänga elektroderna
(2 för enfas, 3 för trefas
växelström) av kol 1. grafit. De
kunna höjas och sänkas med ett
motordrivet spel, och när chargen
är i det närmaste smält, regleras
deras avstånd till badytan
automatiskt till några cm. På så sätt
uppkomma ljusbågar mellan
elektroderna och badet, och värmen
alstras dels av dessa, dels av det
elektriska ledningsmotståndet i
stålbadet. Ugnarna byggas för 1
—30 tons charge och kräva 100
—110 volts spänning. En ugn för
6 ton har en energiförbrukning
av 700—800 kwt per ton smält
stål. Jfr
Stålframställning i elektrisk ugn.
He’rpes, se
Hudsjukdomar.
Herrberga, se H ä r b e r g a.
Herre (fsv. hærra, av
forn-saxiska hèriro, komparativ av
hèr, förnäm, hög), manstitel, som
i de nordiska länderna under
medeltiden och på 1500-t. blott
användes om 1. till riddare och
andliga, under senare hälften av
1600-t. även till konungens
tro-män och officerare samt under
1700-t. till alla s. k.
ståndspersoner. Senare utsträckt till det
lägre borgerskapet, är titeln H. nu
allmänt vedertagen inom alla
samhällsklasser. Jfr Fru.
Herredag 1. herremöte
var intill 1600-t. den vanligaste
svenska benämningen på de
församlingar av riksråden och andra
världsliga och andliga stormän,
vilka från slutet av medeltiden
allt oftare utvidgades med
representanter för borgare och bönder
och som utvecklades till
riksdagen (se d. o.). Denna senare
benämning blir från slutet av
1500-t. för härskande, medan de
till riksdagen valda ombuden
(särskilt bondeståndets) ännu på
1700-t. kallades
herredags-män 1. -karlar, liksom de
till arvode åt representanterna
utgående skatterna
herre-dagspenningar. I modern
historia brukar med H. betecknas
råds- och adelsmöten till skillnad
från egentliga riksdagar.
Herreklassen, grevar och
friherrar i 1626 års
riddarhusordning (se d. o.).
Herrelöst gods (lat. res
nul-Wus), saker, som övergivits av
sin förre ägare, ss. bortkastade
tidningar m. m. (res dereli’ctae).
Ockupation av dylika saker
medför omedelbar äganderätt. Till H.
räknas ibland jämväl villebråd,
driftefä, fisk, fornsaker och
sjöfynd. Särskilda regler gälla för
besittningstagande av dylikt. Jfr
Fynd och Hittegods.
Herremöte, se Herredag.
Herren. 1. I G. T. förekommer
H. ofta ss. namn för Israels Gud.
Till grund för uttrycket ligga två
helt olika hebr. ord, dels ado’n,
resp. adona’j, som verkligen
betyder ”herre” 1. ”härskare”, dels ock
det gamla egennamnet för Israels
Gud, Jahve (se d. o.). Detta
senare undvek man inom
judendomen att uttala. I stället läste man
adonaj, varpå Septuaginta och
sedermera Vulgata samt övers, till
moderna språk återgivit även
Jahve med H. I vår nya
kyrko-bibel iakttages emellertid,
likasom i 1541 års Bibel, efter
Luthers föredöme, att H. i
sistnämnda fall alltid sättes med
ver-saler (HERREN). — 2. I N. T.
är H. (bortsett från uttrycket H.
Gud) flerstädes i evangelierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
