Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hippoman ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
765
Hippoman—Hird
766
2. Romersk presbyter i början
av 200-t. e. Kr., ledare av en mot
Calixtus I (se d. o.) särskilt i
fråga om kyrkotukten riktad
opposition, uppställdes efter
dennes val till biskop ss. motbiskop
och bildade en egen
församling men landsförvisades 235 till
Sardinien, där han sannolikt
också dog. H. var en mycket
produktiv skriftställare, av vars många
arbeten, samtliga avfattade på
grekiska, dock blott en mindre
del är bevarad.
Hippoma’n (av grek. hi’ppos,
häst, och mani’a, raseri), person,
som vurmar för hästar.
Hippomane mancinella,
manzani’llaträdet,
västindiskt träd (fam.
Euphorbia’-ceae) med ytterst giftig
mjölksaft, använd till pilgift.
Hippopo’tamus (av grek.
hi’p-pos, häst, och potamo’s, flod), se
Flodhästar.
Hippu’ris vulga’ris, ledgräs
1. vattengran (fam.
Hippuri-da’ceae, ordn. Myrtiflo’rae),
vattenväxt med kransvisa, smala
blad och obetydliga blommor.
N. halvklotets större del och s.
Syd-Amerika.
Hippu’rsyra,
C8HSCONHCH2-COOH, bensoy’lglykoko’ll,
erhålles genom inverkan av
ben-soylklorid på glykokoll (se d. o.)
i alkalisk lösning 1. genom
upphettning av bensamid och
mono-klorättiksyra. H. förekommer i
urin huvudsaki. hos växtätare. H.
kristalliserar i romboedriska
pris-mer, vilka äro svårlösliga i kallt
vatten. Smältpunkt 187°,5.
Hiragana, se Japan. Språk
och skrift.
Hi’ram, konung i Tyros,
bundsförvant till David och
Sa-lomo, var bl. a. Salomo behjälplig
vid det stora palats- och
tempel
bygget i Jerusalem (1 Kon. 5: i
ff.). Jfr Fenicien sp. 1475.
Hird, fornnordiskt namn av
angelsachsiskt ursprung på en
konungs, hövdings 1. stormans
livvakt. Redan Tacitus omtalar, att
den germanske hövdingen omgav
sig med ett besoldat krigarfölje
(lat. comita’tus). H. påträffas hos
de flesta germanfolk under äldre
medeltiden. De frankiska
konungarnas H. kallades tru’stis, hos de
angelsachsiska hette hirdmännen
urspr. gesithas, senare thegns.
Dråp mot hirdmän drabbades
med förhöjda böter. Av de
nordiska H. är man bäst
underrättad om den norska, som
utvecklades till en mycket
betydelsefull statsinstitution. Inom den
uppstodo tre olika klasser:
hirdmän, gäster och huskarlar. Av
dessa voro de egentliga
hirdmännen delade i olika avdelningar, t.
ex. i ”bordsvenner”, som
betjänade konungen vid bordet, och
”fac-kelsvenner”, ett slags pagekår.
Gästerna handhade den yttre
vakthållningen, huskarlarna åter
förrättade grövre arbete på
kungsgården. Varje hirdklass bodde
för sig, men alla voro
underkastade en särskild lag, hirdskråt.
Ett sådant finnes bevarat från
Magnus Lagabötes tid. Ur H:s
olika ämbeten utvecklades höga
riksämbeten, t. ex. märkesman,
stallare, drots, kansler. 1277 fingo
en del hirdmän titeln riddare;
på 1300-t. upphörde H. att
finnas till. Av de fåtaliga
upplys–ningar om den svenska H.
framgår, att icke blott konungen utan
även stormän och biskopar
omgivit sig med H., inom vilken
funnos särskilda ämbeten, t. ex.
stallarens och munskänkens. Den
danska H. fick stor betydelse
genom att av Knut den store
utvidgas till thing (manna) lidet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
