Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
777
Historia
778
tecknade skriftligt. — Med
hänsyn till den historiska
framställningen skiljes mellan:
berättande H., då man nöjer sig
med att berätta om händelser
och personer, antingen rent
uppräknande (”krönika”) 1. i livfull
och konkret form; pragmatisk
1. undervisande H., då man
även söker förklara händelserna
och påvisa deras sammanhang,
vanl. med användande av rent
per-sonligt-psykologiska förklaringsgrunder och med avsikt att låta
det förflutna vara en ”spegel”
för det närvarande; genetisk
H., som utmärkes av att den
till-lämpar utvecklingsbegreppet på
H., att den uppfattar
mänskligheten ss. något enhetligt samt att
den har blick för sammanhanget
och växelverkan mellan de olika
sidorna i ett folks liv (politik,
ekonomi, religion, konst o. d.)
samt även för miljöns, klimatets,
landets betydelse för folkets
utveckling. — All historieskrivning
stod i äldre tider på den
berättande H:s stadium. Annalister
och krönikeskrivare äro kända
från olika folk. Den som inom den
västerländska kulturkretsen först
bragt denna art av H. till hög
konstnärlig nivå och därför också
kallats ”historiens fader”, är
greken Herodotos. T u k y
-d i d e s betecknar med sin
konstfulla, tankedigra stil och sin
skarpa politiska uppfattning av
händelsernas innebörd den
grekiska och över huvud den antika
historieskrivningens höjdpunkt.
Honom närstående bland
romerska hävdatecknare är T a c i t u s;
mest lästa bland dem torde vara
Caesar och L i v i u s.
Medeltidens historieskrivning sjönk i
Västerlandet ned på
annalisti-kens och krönikans ståndpunkt,
medan den hos grekerna och ar a
berna frambragte värdefulla
alster. Med renässansen uppstod
en verklig historisk vetenskap
efter antika mönster, t. ex. hos
Machiavelli. Efter
1600-t:s lärda, officiella, okritiska och
på stats- och krigshistoria
uteslutande inriktade framställning
kom med upplysningen på 1700-t.
ett genombrott till större kritik,
mångsidigare innehåll, litterär
stil och mer populärt
framställningssätt (Voltaire och H u
-me). Till en del förberedd genom
Montesquieu kom med
romantiken en fördjupad
uppfattning av H., betraktelsen av
folkens liv som en organisk
utvecklingsprocess, förmågan att
intimt uppfatta och förstå det
förgångna. Härmed slog den
genetiska historieskrivningen fullt
igenom. Bland dess
representanter märkas tyskarna N i e b u h r,
Ranke, Mommsen och Meyer,
fransmännen M i c h e 1 e t, G u i
-z o t, Lavisse och Vandal,
engelsmännen Macaulay,
C a r 1 y 1 e och Gardiner,
italienaren Ferrero. — I Sverige
kan man knappast tala om någon
historieskrivning förrän med
Olaus Petri, som i sin
”Svenska krönika” tecknade vår
H. före Gustav Vasa på ett
nyktert och objektivt sätt, med en
religiös syn på den historiska
utvecklingen. Av helt annan art
var den fantastiska, okritiska
och hyperpatriotiska
historieskrivning, som under de följande
årh. var härskande och som gick
ut på att åt Sverige hävda en
lysande fornhistoria; till
densamma höra Johannes Magnus,
Johannes Messenius och
framför allt Olof R u d b e c k.
En annan art, den officiella
diplomat- och krigshistorien,
representeras av C b e m n i t z och P u -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
