Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hov, ortnamn, gård, gudahus - 2. En furstes bostad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
947
Hov
948
torneringar). De av konungen
beroende hovämbetsmännen fingo
redan under medeltiden olika
administrativa
verksamhetsområden, och ett rikes H. och regering
blevo därför genom den ökade
furstemakten under renässansen
samma sak. Renässanshoven,
främst de i Italien, Burgund och
Frankrike, blevo då härdar för en
ny och förfinad konstnärlig och
litterär kultur. Det spanska H.
med dess stränga etikett och
hovmoder blev emellertid vid 1500-t:s
mitt det mönstergivande för
andra länder. Från 1600-t:s
senare hälft till franska
revolutionen blev det H., Ludvig XIV
skapat i Versailles, det tongivande.
Dess ceremoniel blev efterbildat
över hela Europa, och på många
håll skapades en sysslolös
hovadel, graderad efter en noggrann
rangordning och anförtrodd
otaliga hovcharger med karaktär
av sinekurer. Reaktionen mot
detta yppiga och demoraliserande
hovliv kom genom franska
revolutionen, och under 1800-t. ha H.
betydligt inskränkts, skilts från
regeringen och förlorat i betydelse.
I England och Spanien har H.
dock ännu bevarat mycket av
sin forna glans. Traditionen
att förbehålla hovchargerna för
adeln upprätthålles numera ej
strängt. -— I Sverige kan man
först under Vasakonungarna tala
om ett egentligt H. Detta
utvecklade stor prakt under
renässansfurstar ss. Erik XIV och Johan
III men framför allt under
Kristina, då det fick en starkt
litterär och utländsk prägel. Stor
kulturell betydelse fick Lovisa
Ulrikas och Gustav III:s H. Särskilt
den senare sökte införa det
franska hovskicket och skapa en
svensk hovadel. Hans försök,, som
en tid kröntes med framgång,
strandade dels på penningbrist,
dels på adelns motstånd. — Det
svenska H:s nuv. organisation
och charger datera sig huvudsaki.
från 1600- och 1700-t. Det är enl.
R. F. ställt under konungens
enskilda styrelse. Omkostnaderna
för Fl. bestridas av konungen
medelst riksstatens första
huvudtitel. I spetsen för H. står sedan
1607 riksmarskalken (med
titeln excellens), som inför
konungen föredrar alla ärenden
ang. H. och dess personal.
Riksmarskalken är chef för
Riks-mar skal k sämbetet ocli
hovexpeditionen (se
Hovexpeditionen). Inom H.
skiljes mellan konungens
tjänstgörande H., drottningens FL, de
olika prinsarnas H. samt de
”kavaljerer och damer”, vilka ej
tjänstgöra. I stor omfattning ha
näml, hovcharger (ss.
hovmarskalk, kammarherre,
hovstallmästare, hov jägmästare,
hovintendent, kammar junkare)
utdelats blott ss. titlar, utan att
därmed följt annat uppdrag än att
officiera vid några enstaka
högtidliga tillfällen. Till konungens
tjänstgörande H. räknas utom
riksmarskalken bl. a. förste
hovmarskalken, som är chef för H o
v-mar skal k sämbetet och
Hovförvaltningen (se
dessa ord), cheferna för H o v s t a
1-1 e t och för
Husgeråds-k ammar en (se d. o.),
över-ceremonimästaren (som vid
ceremonier, där främmande
diplomater närvara, mottager dessa),
ståthållaren på Stockholms slott,
kabinettskammarherr arna (som
jämte adjutanterna i konungens
stab ombesörja den dagliga
uppvaktningen hos konungen),
handsekreteraren (som biträder vid
skötandet av konungens enskilda
korrespondens), bibliotekarien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
