Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Huggvapen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
979
Hugleik—Hugo
980
Victor Hugo. Litografi av Maurin.
Hugleik (angelsachs. Hygelac),
enl. Beowulfsdikten en av
”gea-ternas” konungar, som omkom på
ett härnadståg mot
chattuarier-na. Detta bestyrkes av den
fran-kiske historieskrivaren Gregorius
av Tours, som förlägger H:s död
till 516. Se vid. Beowulf.
Hugli, se H o o g h 1 i.
Hugo av S : t Victor, f.
omkr. 1100, d. 1141, fransk
mystiker och skolastiker, uppkallad
efter ett kloster nära Paris, i
vilket han tillbragte större delen av
sitt liv. H. kan betecknas ss.
grundläggare av medeltidens
kyrkliga mystik i Frankrike.
Hugo [ygå’], Victor, f.
1802, d. 1885, fransk författare,
utgav tidigt åtskilliga
diktsamlingar av pseudoklassisk
karaktär men närmade sig snart
romantiken (versskådespelet Gromwell,
1827; diktsamlingen Les
orienta-les, 1828) och blev det franska
nyromantiska kotteriets
(Cenak-let) ledare. Teoretiskt klargjorde
H. sin ställning framför allt i
det berömda företalet till
Crom-well, där han gentemot
klassicismens stela värdighet
proklamera
de konstens frihet. Sin position
fastslog han ytterligare med en
rad stora teaterframgångar,
främst det historiska dramat
Hernani (1S30; uppf. i Sthlm
1833), som gav anledning till
våldsamma uppträden mellan den
gamla och den nya skolans
anhängare, samt bl. a. Ruy Bias
(1838; uppf. i Sthlm 1862). Även
i sina romaner tillämpade H.
romantikens teorier, främst i den
stora medeltidsskildringen Notre
dame de Paris (1831; Kyrkan
Notre-Dame i Paris, 1835—36) ;
samtidigt tillkommo också de
av ett utomordentligt lyriskt
patos burna diktsamlingarna Les
feuilles d’automne (1831), Les
chants du crépuscule (1835) m. fl.
H., som med dessa arbeten
förvärvat sig ett betydande litterärt
anseende, blev 1841 led. av Fr. akad.,
1845 pär av Frankrike och intog
i politiskt avseende en
framskjuten ställning, till dess han
efter Napoleon III:s statskupp på
grund av sin allt starkare
hävdade liberala åskådning måste
lämna landet; åt sitt hat mot
kejsaren gav han uttryck i
diktsamlingen Les chätiments (1853).
Under landsflykten (1855—70
vistades H. på ön Guernsey) tillkommo
bl. a. den omfattande
tendensromanen Les misérables (1862;
Samhällets olycksbarn, s. å.), Les
travailleurs de la mer (1866;
Haf-vets arbetare, s. å.),
diktsamlingen Les contemplations (1856)
samt delvis de skenbart
djupsinniga, halvt lyriska, halvt
berättande dikterna La légende des
siècles (4 dir, 1859—83).
Återkommen till hemlandet efter kejsarens
störtande 1870, framlevde H. sina
sista år vördad av alla partier
som den franska diktens storman.
— I gott som i ont är H.
romantikens mest typiske representant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
