Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hörselorgan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1213
Hörselorgan
1214
Teckenförklaring till illustrationerna på art. H ö r s e 1 o r g a n.
H hammaren.
Hc en av båggångarna.
hs hammarskaftet.
Ls benlisten i snäckan,
mb membrana basilaris.
N hörselnerven.
0 öronmusslan.
P trumhålan.
S scala tympanj.
Sm hinnsnäckan.
Ss scäla vestibuli
St stigbygeln.
Tr trumhinna.
A städet.
Ag yttre hörselgången.
C snäckan.
Co Cortiska organet.
E Eustachiska röret.
Fo ovala fönstret.
Fr runda fönstret.
ha oegentligt benämnts H.
Verkliga H. äro de t y m p a n a 1 a
organen hos t. ex. vårtbitare.
Dessa H. bestå av två, på sidorna
av första benparets skenben
liggande och vanl. av ett kitinveck
dolda trumhinnor, som stå i
förbindelse med sinnesceller i en
utvidgad traké. Hos gräshoppor
finnas liknande H. på första
bak-kroppsleden. Hos ryggradsdjur
anlägges H. embryonalt
gemensamt med statiska organet,
båggångarna, som en grop,
hörselgrop, i ektodermet på sidorna
av bakhuvudet i höjd med första
1. andra gälspringan.
Hörselgropen blir djupare, avsnöres och
bildar en hörselblåsa, som senare
tillväxer och omformas till
hinnlabyrinten. Endast hos
däggdjur, inkl, människan, är
hinnsnäckan väl utvecklad och
spiral-formig. Hos fåglar och kräldjur
motsvaras snäckan av en finger
-formig, något krökt, hos
grod-djur av en kort, rak blindsäck.
Fiskarna ha endast en första
antydan till hinnsnäcka och äro
trol. döva. Hos hajar kvarstår
hinnlabyrintens embryonala
förbindelse med huden i form av en
öppen kanal, du’ctus
endolym-pJiaJticus. Från motsvarande
kanal hos grodor sträcker sig en
med små kalkkristaller
(”hörselstenar”) fylld blindsäck bakåt
genom hela ryggmärgskanalen.
Första gälspringan ombildas hos
landdjur till örontrumpet och
trumhåla. Trumhålan tillslutes
hos grodor av en ytligt liggande
trumhinna, som genom ett
hör
selben, pel ar benet, förbindes
med ovala fönstret. En yttre
hörselgång påträffas först hos
kräldjur. Däggdjuren ha tre hörselben,
av vilka stigbygeln motsvarar
pelarbenet, samt i regel ett (ofta
rörligt) ytteröra. — Med. Hos
människan ligger H. till största
delen insänkt i den del av
tinningbenet, som benämnes
klippben (se Kranium). Man
urskiljer tre huvuddelar:
ytter-(fig. 1, mellan O och Tr),
mellan- (fig. 1, mellan Tr och Fo)
och in n eröra (fig. 1, mellan
Fo, Hc och C). Betr, ytter
-örat se ö r a. — Skiljeväggen
mellan ytterörat och mellanörat
bildas av trumhinnan (fig. 1
och 2, Tr). Denna, som sitter i
bottnen av yttre hörselgången
(fig. 1, Ag) och bildar sidoväggen
i mellanörat, är ung. parallell
med kinden. Den består av ett
yttre och ett inre epitelblad och
mellan dessa av fast bindväv.
Denna saknas dock i det främre
övre partiet, som är av
eftergiv-ligare och lösare beskaffenhet.
Trumhinnan är trattformigt
insänkt mot mellanörat. I
densamma är ”hammarskaftet” (fig. 2,
hs) (se nedan) fästat. Utom
denna sidovägg kan mellanörat sägas
ha en vägg mot innerörat,
parallell med den nyssnämnda. Vidare
urskiljas en övre, en främre, en
undre och en bakre vägg, övre
väggen 1. ”taket” i
trumhålan (fig. 1, P), som mellanörat
också kallas, skiljer densamma
från hjärnskålen. Främre väggen
avgränsar hålan från en benkanal,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
