Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indiska språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1333
Indiska språk
1334
invandringen i Indien därstädes
haft hemvist. De indiska språken
bilda en självständig om ock med
den iranska nära besläktad gren
av densamma. Språkhistoriskt
indelas I. i tre utvecklingsskeden:
1) Den fornindiska 1. sanskritiska
periodens språk, fornindiskan 1.
sanskrit (i vidsträckt
bemärkelse) föreligger i
sanskritlitteraturen (se In di sk litteratur).
Dennas indelning i en vedisk,
episk och klassisk period betingas,
bl. a., även av vissa särdrag hos
språket, hos vilket jämväl
motsvarande utvecklingsfaser kunna
särskiljas. Det vediska stadiet
företer, särskilt i de äldre
hymnerna, en mycket ålderdomlig
prägel. I stor utsträckning är det
indoeuropeiska urspråkets
formrikedom bevarad. Tidigt synes
det vediska språket ha blivit ett
inom prästkretsar använt och
från de folkliga dialekterna skilt
litteraturspråk. Mot slutet av
vedatiden avtog den forna
formrikedomen allt mer och mer och
även i lexikaliskt hänseende
inträngde nybildningar. Det episka
språket, som icke får anses ss. en
direkt ättling till det vediska, har
en mera folklig karaktär, under
det att däremot det klassiska
sanskrit (sanskrit i egentlig
mening), ss. redan namnet antyder,
är ett konstspråk (sa’nskrita, det
ordnade, reglerade). Ju mer detta
skilde sig från de talade
dialekterna, desto nödvändigare blev en
grammatisk fixering av
detsamma. En sådan kom även tidigt till
stånd och nådde sin höjdpunkt
med Panini (antagl. 400-t.
f. Kr.), som med ett
beundransvärt skarpsinne behandlat sitt
ämne i omkr. 4,000 nästan som
matematiska formler avfattade
regler. Som litterärt språk
användes detta sanskrit ännu i våra
dagar. Som talspråk inom de
högre klasserna var det i viss
grad levande till 1000—1200 e.
Kr. En egendomlighet hos
sanskrit överhuvud är dess stora
förmåga av sammansättningar, som
i det klassiska språket stegrats i
utomordentlig grad. — 2) Den
medelindiska 1. prakritiska
periodens dialekter synas i stort sett
anknyta till under vedatiden
förefintliga. Med ett gemensamt
namn kallas de prakrit
dialekter (pra’krita, naturlig). De
äldsta föreligga i de inskrifter,
som härröra från konung Asjoka
(se d. o.). En särställning intager
pa’li, som blivit buddhismens
kyrkospråk på Ceylon samt i
Burma och Siarn. Varest denna
dialekt haft sitt ursprungliga
hem är ovisst. I Magadhariket
(ung. nuv. Bihar), där Buddhas
och hans lärjungars huvudsakliga
verksamhet varit förlagd, talades
ma’gadhi, och detta har
säkerligen använts i de äldsta, numera
förlorade buddhistskrifterna. En
vidsträckt litterär användning
fick mahara’sjtri, som jämte
sjaurase’ni oftast förekommer i
sanskritdramerna (se Indisk
litteratur sp. 1339). I den
jainistiska kanon resp, de till
denna hörande kommentarerna
användas tvenne dialekter, vilkas
närmare släktskapsförhållanden
angivas av namnen, näml.
A’rdha-Ma’gadhi (halv M.) och
Djaina-Mahara’ sjtri. Även de prakritiska
dialekterna, som torde ha utdött
omkr. år 1000 e. Kr., ha
behandlats av indiska grammatiker,
främst av Hematja’ndra
(1100-t. e. Kr.). Karaktäristiskt
för prakritspråken är den långt
drivna assimileringen av
konsonanter. — 3) Den nyindiska
perioden. De moderna I., som talas av
över 230 mill., härstamma från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
