Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indisk litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1337
Indisk litteratur
1338
ningar och åtnjuter därför ej
samma anseende som de övriga, ja,
räknas knappast som kanonisk.
Till var och en av dessa fyra
samlingar sluta sig omfattande
skrifter på prosa, nämligen dels de s. k.
braTimanas (prästskrifter), som
huvudsaki. innehålla
ritualföreskrifter, bland vilka dock
understundom finnas insprängda en
och annan myt, legend 1.
berättelse, dels de s. k. ara’njakas
(skogs-böcker) meditationer av och
upp-byggelseskrifter för brahmaner,
som dragit sig tillbaka till
eremitlivet. Viktigast äro de delar av
dessa, som kallas Upanisja’der
(”sittande framför läraren”,
hemlig lära), som representera
höjdpunkten av vediskt, ja överhuvud
av indiskt tänkande (jfr B r a’ h
-man). Till vedalitteraturen
räknas slutligen de s. k. su’tras (sutra
= tråd, regel), korta, för
minnet lämpade föreskrifter för
offertekniken, samt en del arbeten i
för denna teknik viktiga
hjälp-vetenskaper, ss. astronomi,
grammatik, metrik, rättsvetenskap
m. m. Bortsett från sistnämnda
skrifter, som till största delen äro
betydligt yngre, torde den vediska
perioden kunna anses avslutad
omkr. 600 f. Kr. —- Den episka
perioden. Redan under vedisk
tid ha med säkerhet episka verk
funnits, som sedermera gått
förlorade. Antagligen utgöra de
källan till de två väldiga episka
dikter, Mahabha’rata och Rama’jana,
som nu framträda. Den första av
dessa är ett jätteverk på över
100,000 dubbelverser. Huvudtemat
är en skildring av kampen mellan
två besläktade furstefamiljer,
men härjämte finnas inflätade en
mängd handlingen i övrigt
ovidkommande episoder; den
märkligaste är den filosofiska lärodikten
BhagavadgVta (se d. o.). I
huvud
sak har dikten förelegat färdig i
4 årh. f. Kr., om ock många av
interpolationerna äro betydligt
yngre. Ramajana besjunger i
24,000 dubbelverser Ramas -— en
inkarnation av Visjnu — äventyr
under sökandet efter sin av ett
vidunder bortrövade maka. Till
den episka litteraturen höra även
de s. k. pura’nas (”gamla
berättelser”), som behandla myter rör.
världsåldrarnas början och
undergång, guda- och hjältesagor,
kungagenealogier m. m. Detta
delvis urgamla stoff har
sedermera bemängts med för den
senare hinduismens visjnu- 1.
sjiva-dyrkan karaktäristiska motiv. 18
dylika skrifter finnas i behåll. -—
Den klassiska perioden. Gränsen
mellan denna period och den
föregående är kronologiskt sett
flytande. Klassiska äro de verk, som
avfattats på det av
grammatikerna (se Indiska språk) fixerade
sanskrit, och vilkas författare i
övrigt iakttagit alla de av de
indiska smakdomarna fastställda
systemen, som ofta innehålla
bestämmelser, vilka för
västerländsk uppfattning verka rent
absurda. Även under denna period
omhuldades den episka
diktningen, som alltid stått högt i kurs
i Indien. Till skillnad från den
föregående perioden kallas den
nu mahaka’vja (konstepos). Den
äldste av oss kände diktaren inom
denna genre är A s j v a g h o’ s j a
(omkr. 100 e. Kr.), vilken bl. a.
skrivit ett epos behandlande
Buddhas liv (Buddhatja’rita),
som tyvärr endast ofullständigt
är bevarat. Av Indiens främste
skald, K a 1 i d a’ s a (se d. o.;
400-t. e. Kr.) finnas även
tvenne episka dikter. Den senare
episka diktningen blev alltmer
förkonstlad; den poetiska
inspirationen förkvävdes alldeles av lär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
