Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Invertsocker ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1477
Invertsocker—Inviolabel
1478
är —. I. till talet 2 är alltså — >
a 2
3 4
I. till — ar — o. s. v.
4 3
Inve’rtsocker, se Socker.
Investe’ra (eng. invest, av lat.
investi’re, bekläda), nedlägga,
placera penningar i.
Investitu’rstriden (av lat.
in-vesti/re, bekläda) kallas den
mellan vissa medeltida påvar samt
den världsliga makten, spec. de
tyska kejsarna, förda kampen
rörande tillsättandet av biskopar
och abboter inom resp, länder. I
samband med länsväsendets
utveckling hade även biskoparna
och abboterna blivit
länsinneha-vare. Regenterna hade därför
ansett sig ha rätt att tillsätta
också dem 1. i varje fall bekräfta
deras utnämning, en rätt, vilken
symboliskt kom till uttryck i den
utkorades beklädande (i n v e s
-t i t u r) med ämbetsinsignierna
(ring och stav). Häremot
opponerade 1000-t:s kyrkliga
reformrörelse (jfr Cluny), vilken i
nämnda förhållande fann ett
orättmätigt intrång av staten
på kyrkans område. Under
Gregorius VII utbröt därpå I. med
det 1075 utfärdade påvliga
förbudet mot investitur, riktat närmast
mot Henrik IV i Tyskland.
Dennes vägran att foga sig, ledde till
en häftig skriftväxling. Slutligen
bannlystes Henrik men lyckades
genom formell underkastelse få
absolution utan att i själva
verket uppge sin ståndpunkt (se
Frankis k a kejsare sp.
464 och C anos sa). På en
förnyad bannlysning svarade Henrik
med att intaga Rom och insätta en
motpåve 1084. Även efter den
fördrivne Gregorius’ bortgång f. å.
fortsatte striden, som fann sin
avslutning genom det mellan Henrik
IV: s son Henrik V och Calixtus
II ingångna s. k.
konkorda-tet i Worms 1122. Enl. detta
skulle tillsättandet av biskopar
och abboter hädanefter ske genom
fritt, kanoniskt val av klerus och
folk. I själva Tyskland skulle
kejsaren dock ha rätt att härvid
vara närvarande och i tvistiga
fall direkt ingripa. Investituren
med ring och stav överläts till
kyrkan (d. v. s. till vederbörande
ärkebiskop), men i dess ställe
ägde kejsaren att genom
överlämnande av en spira insätta den
valde i hans vasallförhållande till
riket. Denna investitur skulle i
Tyskland gå före den kyrkliga
vigningen, i Italien och Burgund
däremot följa densamma inom
bestämd tid. Genom denna
kompromiss var en modus vivendi skapad
(av påven utan skäl firad ss. en
stor kyrklig seger). Då emellertid
motsättningen mellan de båda
parterna närdes av en mångfald
andra faktorer, blev I. blott
förspelet till förnyade våldsamma
sammandrabbningar. — Även i
andra länder än Tyskland
framkallade den påvliga
investiturpo-litiken konflikter med
statsmakten, ehuru icke så häftiga och
långvariga. Såväl i England som
i Frankrike avvecklades i början
av 1100-t. dylika stridigheter
efter principiellt samma grunder
som sedermera i Worms:
konungen, resp, stormännen avstodo från
investituren med ring och stav
men ej från sin länshöghet och ej
heller från varje slags inflytande
på tillsättandet av de andliga
ämbetena.
Invetere’rad (av lat. ve’tus,
gammal), föråldrad, inrotad.
In vi’no ve’ritas, lat., ”i vinet
sanningen”, d. v. s. den rusande
drycken löser tungans band.
Inviola’bel (av lat. nekande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
