Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalifat ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
425
Kalifat
426
rikets huvudstad och det egentliga
Arabien miste sin hittillsvarande
betydelse. Araberna voro dock
fortfarande det härskande
elementet. Kalifvärdigheten blev
ärftlig inom omajjadernas ätt.
Ett försök av Alis yngre son,
Husain, att vinna makten
misslyckades, och själv stupade han
vid Kerbela (680). Omajjaderna
ha att uppvisa flera betydande
härskare, ss. A b d a 1 - M a’ 1 i k
(685—705), som ordnade det
arabiska myntväsendet och gjorde
arabiskan till obligatoriskt
för-valtningsspråk, och hans son,
W a 1 i’ d I (705—715), under
vilken riket fick sin största
utsträckning (se kartan). I ö. nådde
det Indus och Turkestan och i v.
hade Nord-Af rikas erövring
slutförts och arabiska trupper 711
gått över Gibraltar sund och inom
några få år lagt under sig så gott
som hela Spanien (se d. o.). De
senare, mestadels odugliga
omajjaderna bereddes stora svårigheter
av den mäktiga abbasidiska ätten,
som räknade släktskap med
profeten och i sin opposition mot K.
stödde sig på det arabfientliga
Persien. År 749 utropades
Abu-1 - A b b a’ s till kalif och
besegrade omajjaden M a r w a’ n II
(750). Mot omajjaderna begynte
nu ett formligt utrotningskrig.
En av dem, Abd ar-Bahma’n,
lyckades rädda sig över till
Spanien och grundade där en dynasti
(se nedan). — Abbasidern a.
Aled omajjadernas fall upphörde
K. att vara ett arabiskt välde.
Det blev nu internationellt med
islam som enande band. Rikets
ö. del, särskilt Persien, fick ökad
betydelse. Ett uttryck härför är
även, att rikets huvudstad
förlädes till Irak. Redan den andre
kalifen, a 1 - AI a n s u’r (754—
775), en kraftfull men, liksom
flertalet abbasider, grym och
despotisk furste, anlade Bagdad
(se d. o.), som jämte Kufa och
Basra blev en av huvudhärdarna
för muhammedansk odling. Konst,
litteratur och vetenskap hade nu
ett par århundraden framåt en
glansperiod. Även i yttre avseende
förmådde de första abbasiderna,
understödda av sina dugliga
vezi-rer, barmakiderna, hålla det
väldiga riket vid makt. Tecken till
förfall visade sig dock redan
under H a r u’ n ar-Rasji’ d (se
d. o.) (786—809). Snart började
inbördeskrig alltmer försvaga
riket och den ena ståthållaren efter
den andra gjorde sig självständig
och flera grundade egna dynastier.
Till sitt personliga skydd värvade
kalifen AIu’t as i m (833—842)
ett turkiskt livgarde, och
befälhavarna för dessa trupper
tillskansade sig med tiden allt större
inflytande, ja, till- och avsatte
kalifer efter behag. Kalifen behöll
endast ställningen som islams
andliga överhuvud, under det att
den världsliga makten
omhändertogs av den turkiske generalen
under namn av ami’r al-umara’,
emirernas emir. 945 blev K.
beroende av bujiderna, en persisk
dynasti, som underlagt sig
Mesopotamien och Persien. 1055 måste
dessa vika för seldjukerna (se
d. o.). Under Bagdadkalifernas
sista tid härskade de åter som
självständiga furstar över staden
Bagdad med närmaste område.
Genom mongolernas intagande av
Bagdad under Hulagu 1258
upphörde K. därstädes. — En
abba-sid, som tagit sin tillflykt till
Egypten, erhöll i Kairo
kalifvärdigheten utan någon som helst
världslig makt. Hans ättlingar
behöllo denna ställning ända till
1517, då turkiske sultanen Selim I
erövrade Egypten och i samband
Ord, som ej återfinnas under K, torde sökas under C och H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
