Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kilikien ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
775 Kilskrift 776
värdena men dessutom de
motsvarande semitiska, varigenom
skriften ytterligare komplicerades. I
sitt fullt utvecklade skick visar K.
följande karaktäristiska
egenskaper: 1) Varje tecken kan
symbolisera en stavelse (en konsonant
-j-vokal före 1. efter 1. ock två
konsonanter med mellanstående
vokal). 2) Vissa tecken ha jämte
stavelsevärdet bibehållit det
ideo-grafiska, s. k. ideogram, som i
skriften ofta markeras genom ett
determinativ, tecken som anger
en viss grupp 1. art, 1. genom ett
fonetiskt komplement, som
antyder hur ordet bör uttalas. 3) De
flesta tecken kunna ha flera
värden (polyfoni). Ett enda tecken
t. ex. kan beteckna ljudvärdena
ut, tam, par, lach, chis och vara
ideogram för umu, dag, sjams ju,
sol, och pisu, vit. Sammanhanget
får i varje särskilt fall avgöra den
rätta läsningen. — Under den
äldre tiden ristades tecknen in i
leran. Därvid använde man
hu-vudsakl. raka linjer, varigenom
avtecknade föremål antogo ett
starkt stiliserat och
verklighetsfrämmande utseende. Sedermera
intrycktes tecknen med en
kilfor-mig stilus och undergingo då ofta
så stora förändringar, att den
ursprungliga bilden ej kan
igenkännas. — På grund av den
babyloniska kulturens dominerande
inflytande kom K. även att
upptagas av andra folk. Så t. ex. ha
hettiterna använt den också för
det egna språket (se Hettiter),
likaså invånarna i det gamla
Elam (seElamiter). Slutligen
ha ock perserna av 40
kilskrifts-tecken utbildat en bokstavsskrift,
där dock varje konsonant jämväl
kan beteckna konsonanten -|- a.
Det var från denna förenklade
form av K., man utgick vid
lösandet av dess gåta. 1802 lyckades
en ung tysk lärare,
Grote-f e n d, finna nyckeln till
densamma. Vid undersökning av ett
par inskrifter, som kopierats från
ett par fornpersiska palats
lyckades han nämligen bestämma de
konunganamn, dessa innehöllo.
Till samma resultat kom, ung. 30
år senare men trol. oberoende av
Grotefend, en engelsk officer
R a wl in s on, som bl. a. även
fann och upptecknade inskriften
vid Behistun (se d. o.). Genom
fransmannen B u r n o u f och
tysken Lassen fullkomnades
tolkningen av den fornpersiska K.,
varav för övrigt endast ett fåtal
minnesmärken finnas. Större
svårigheter beredde de båda andra
språkproven i Behistuninskriften.
Engelsmannen Norr i s gav
genom ett 1853 utgivet arbete ett
verksamt bidrag till lösningen av
det andra, som befanns
representera ett språk, som numera
allmänt kallas elamitiska 1.
ny-susiska (efter Susa, se d. o.). K.
är här uteslutande stavelseskrift;
dess förhållande till den
babyloniska är ej närmare klarlagd. Den
tredje delen av
Behistuninskriften befanns snart identisk med
den K., som anträffats av B o 11 a
och L a y a r d vid grävningar i
Chorsabad och Ninive. Tack vare
den beundransvärda genialitet,
som utvecklades av ett flertal
forskare, särskilt irländaren
H i n c h s, trängde man allt
mera in i denna den mest
komplicerade art av K., den
assyrisk-babyloniska. Många dunkla
punkter blevo dock först lösta, när
man påträffade några av
babyloniska och assyriska lärde
upprättade förteckningar över
invecklade tecken med förklaringar, s. k.
syllabarer. Redan 1857 anställdes
genom The Asiatic Society i
London ett prov, som tydligt visade
Ord, som ej återfinnas under K, torde sökas under C och H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
