Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krön ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1453
Krön—Kröningssvärd
1454
där de geodetiska linjerna (se’ d.
o.) ej äro räta. Jfr Geometri
sp. 1187.
Krön (möjl. av holl. kruin
[kröjn]), hjässa, topp av mur,
torn, kulle o. d.
Krö’nika (grek. kroniko’n,
plur. krönika’, av kr o’nos, tid),
”tidebok”, en historisk
framställning, som huvudsaki. avser att
vara uppteckning av yttre
händelser i tidsföljd (jfr
Historia sp. 777). K. har utvecklats
ur annalerna (se d. o.) och ha
liksom dessa förekommit i olika
civilisationer. För medeltiden äro
K. vanl. de viktigaste
källskrifterna. Bland berömda
krönikeför-fattare märkas Gregorius av
Tours, Einhard, Adam av
Bremen, Otto av Freising, Saxo,
Villhardouin, Froissart. Den
äldsta och viktigaste svenska K.
är Erikskrönikan, som, jämte
Karlskrönikan,
Sture-krönikorna och Lilla
rimkrönikan, är på
knittel-vers. Vidare märkas Prosaiska
krönikan, Ericus Olai K.
och Peder Svarts K.
Dessutom finnas svenska
biskops-krönikor och
släktkrönikor bevarade. — K. benämnas
även kortare framställningar i
pressen och litteraturen av
tids-händelserna inom begränsade
områden (årskrönika, modekrönika
o. s. v.). — Krönikö’r,
krö-nikeförfattare.
Krö’nikeböckerna, tvenne
böcker i G. T., i den hebreiska kanon
räknade ss. en bok och upptagna
bland ”skrifterna” (jfr Bibel
sp. 1432 f.), av Septuaginta
uppdelade på två och ställda närmast
efter Konungaböckerna.
Placeringen i den hebreiska kanon samt
språk och innehåll visa, att K. äro
av mycket ungt datum (sannol.
förra delen av 200-t. f. Kr.). K.
härröra tydligen från
levitisk-prästerliga kretsar och syfta till
att efter deras ideal omskriva hela
den föregående historien, vilken
därvid ofta radikalt förändras.
K:s historiska värde är därför
synnerligen ringa.
Kröning, den högtidliga akt,
genom vilken en furstes tillträde
till regeringen bekräftas genom
kronans påsättande. K. har sedan
gammalt beledsagats av
olikartade och vidlyftiga ceremonier, ss.
smörj elsen och hyllningen. K. är
av orientaliskt ursprung.
Egyptens konungar kröntes,
israeliternas konungar smordes (därav
uttrycket ”Herrens smorde”), och
Persiens konungar anlade tiaran
genom en ceremoni i templet. De
romerska kejsarna upptogo
krö-ningsseden. Under medeltiden har
K. upptagits av de moderna
europeiska folken och utträngt deras
äldre invigningsceremonier. Bland
germanska folk anses K. först ha
förekommit hos langobarderna.
De frankiska konungarna läto
kröna sig i Reims och smordes
med en helig olja, som enl. sägen
nedfördes från himlen av en duva
vid Klodvigs K. 496. Även i
Norden förekommer kröningsseden
ganska tidigt: Magnus
Erlings-son 1164 i Bergen, Valdemar den
store i Ringsted 1157, Erik
Knutsson av Sverige 1210. Kristofer av
Bayern och de flesta följande
re-genter t. o. m. Ulrika Eleonora
kröntes i Uppsala domkyrka.
Sedermera har K. med undantag för
Gustav IV Adolfs ägt rum i
Storkyrkan i Sthlm. Varken Sveriges
nuv. 1. tidigare R. F. ha någon
uttrycklig föreskrift om K.
Gustav V är Sveriges förste okrönte
konung sedan medeltiden.
Kröningssvärd, Karl
Gustav, f. 1786, d. 1859, historiker,
gjorde stora urkundssamlingar
Ord, som ej återfinnas under K, torde sökas under C och H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
