Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
409
Leo
410
f. 1804, d. 1865, rysk fysiker, prof,
i Petersburg 1834, känd för sina
undersökningar om galvanism och
elektromagnetism samt för Lenz’
lag (se I n d u k t i o n sp. 1353).
— 3. M a x L., f. 1850, tysk
historiker, prof, i Marburg 1881,
Breslau 1888, Berlin 1890 och
Hamburg 1921. L:s författarskap
berör senare medeltiden och
reformationstidevarvet (bl. a.
Martin Luther, 1883) samt 1800-t:s
historia (Die grossen Mächte. Ein
Rückblick auf unser Jahrhundert,
1900; Geschichte Bismarcks,
1902; Napoleon, 1905).
Le’o, lat., lejon. — Astr. Se
Djurkretsen och Lejonet.
Le’o, namn på tretton påvar,
bland vilka märkas: — 1. L. I 1.
den store, d. 461, biskop i Rom
440, jämte Gregorius I den ende
påve, som av kyrkan fått namnet
”den store”. L., som var en boren
härskarnatur, hävdade med
eftertryck och framgång den romerske
biskopens överhöghet inom
Västerns hela kyrka (därvid bl. a.
understödd av ett edikt av kejsar
Valentinianus III 445) och
gjorde liknande anspråk gällande
även i östern men mötte här
bestämt motstånd. L. är den förste,
som med full klarhet till stöd för
påvestolens universella anspråk
åberopat Jesu ord till Petrus i
Matt. 16: 18 f. (och Joh. 21: 15
ff.). I de kristologiska
lärostriderna ingrep han genom ett brev,
vars formuleringar inverkade pä
mötesbeslutet i Kalkedon 451 (jfr
Kr i stologi sp. 1377 f.). 452
deltog han i den deputation, som
förmådde Attila till återtåg från
Rom. — 2. L. III, d. 816, påve
795, avlade trohetsed till Karl
den store, som han medgav allt
större kyrkligt inflytande och som
han 800 krönte till romersk
kejsare. — 3. L. IX, d. 1054, greve
Leo X. Målning av Rafael. (Florens.)
Bruno, biskop av Toul 1026, av
kejsar Henrik III 1048 upphöjd
på påvestolen. L. var vän av
tidens asketiska reformrörelse
(jfr Cluny) och befordrade ss.
påve genomförandet av dess
program (kamp mot simonin, påbud
om celibat o. s. v.). Bland hans
medhjälpare märkes Hildebrand
(se Gregorius 2). Under L:s
sista år uppflammade på nytt
striden mellan österns och
Västerns kyrkor och ledde nu (1054)
till fullständig brytning dem
emellan. — 4. L. X, f. 1475, d.
1521, hette Giovanni de’
Me-dici (jfr Med i c i) och
efterträdde Julius II som påve 1513.
Han var en äkta renässanstyp,
njutningslysten, fint bildad,
vetenskapligt, litterärt och
konstnärligt intresserad men utan
sinne för sitt andliga kall. För
konstnärer, särskilt för Rafael,
var L. en stor uppdragsgivare. I
politiken sökte L. fullfölja sin
företrädares framgångsrika kamp
mot fransmännen samt därvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
