Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Liguriska republiken ... - Likbegängelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
501
Liguriska republiken—Likbegängelse
502
Ligu’riska republiken, se
Genua sp. 1173.
Ligu’ster, Ligu’ strum vulga’re
(fam. Olea’ceae), buske med
smala blad och gulvita, doftande
blommor i kort, äggformig
blomställning. Svarta bär. Vild i
Bohuslän, allmänt odlad som
häckväxt i s. och mell. Sverige.
Förökas genom sticklingar.
Li Hung-chang, f. 1823, d.
1901, kinesisk statsman, verkade
från 1860-t. på olika
guvernörs-poster för europeisering av
för-svarsväsendet, blev 1872
”storsekreterare” och snart den
kinesiska utrikespolitikens ledare.
Han slöt freden med Japan 1895
men var sedan i onåd till 1900.
L. strävade att begränsa
främ-lingsinflytandet och samtidigt
öka Kinas motståndskraft genom
dess gradvisa europeisering utan
uppgivande av den nationella
kulturen. Jfr Kina sp. 805 f.
Liikala [li’-], by i Finland,
nära Anjala, känd genom den där
uppsatta Liikalanoten (se
An-jalaförbundet sp. 451).
Liikutuksia [li’-], se
Læ-s t a d i u s 1.
Lik. 1. Död djurorganism. — 2.
Korrekturfel, som består i att ett
1. flera ord uteglömts. — 3.
Urspr. den i ett segels kant isydda
trossen, numera benämning å
segelkanten. Liktrossen tillverkas
vanl. av manilla- 1. tjärad
hamp-tross. Mastliket är ofta utfört av
böjlig ståkvire för att hindra
seglets försträckning.
Likalkaloi’der, se T o x i n.
Likare, se Metersystemet.
Likbegängelse,
begravning, den akt, genom vilken en
avliden människas kropp
överlämnas till den sista vilan. Hos
vissa folk, särskilt hos lågt
stående, sker L. utan några
ceremonier, men vanl. är den omgiven av
Li Hung-chang.
en viss högtidlighet, mestadels
präglad av folkets religiösa
föreställningar. Bland dessa
ceremonier märkes hos ett flertal folk
högtidlig procession med den döde
till graven 1. till bålet, vanl. under
(klagande) sång och musik. På
primitivare stadier sörjer man i
allm. för den hädangångnes
fortsatta liv genom att ge honom föda,
vapen och utrustning (1.
avbildningar därav) med i graven 1. på
bålet. Ofta frambäras även offer.
Man vidtar också åtgärder för att
den döde icke skall skada de
efterlevande (måhända har
likbränningen hos de gamla folken häri
delvis sitt ursprung). I högre
religioner framträder i stället
tanken på den dödes själ och dess
öde. Detta moment har särskilt
rikt utformats vid den katolska
L. (i samband med denna kyrkas
lära om skärselden) : mässoffer
och böner (själamässa) till
förmån för den döde bilda här den
väsentligaste delen av L. De
protestantiska kyrkorna avvisade
dödsmässan. I dess ställe trädde
en predikan vid begravningen
samt ss. det rituella huvudmo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
