Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minister - Ministeransvarighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
Ministeransvarighet
96
(se M i n i s t e r a n s varighet).
En regering utgöres dels av
fackministrar (”med portfölj”), vilka
stå i spetsen för var sin gren av
förvaltningen (minist e’r i u m,
i Sverige departement), dels
(i de flesta länder) av
rådgivande (konsultativa) M. (”utan
portfölj”). M. bilda en, om ock ej
alltid politiskt enhetlig, så dock
samarbetande korporation, m i
-nistä’r 1. kabinett (jfr
d. o.), regering 1.
statsråd. Inom ministären finnes
flerstädes en M. med ledarställning
(ministerpresident,
premiärminister, konseljpresident, statsminister). Ministärens överläggningar
och beslut ske i regel samfällt i
ministerråd, konselj 1. (i
Sverige) statsråd (se vid. d. o.)
inför statschefen 1. (bl. a. i
England) med premiärministern som
ordförande. — För
ministerinstitutionens olika utgestaltning i
såväl monarkier som republiker är
maktfördelningen mellan regering
och folkrepresentation avgörande.
Vid parlamentarism, som
förekommer typisk i England, saknar
konungen inflytande på
ministären, och dennas tillsättning,
politiska existens och avgång beror
helt av underhuset. Konungen har
blott att till premiärminister
kalla den, som det härskande
partiet i underhuset utpekar, samt
utnämna den av denne i samråd
med partiets förtroendemän
utsedda ministären. Vid
konstitu-tionalism åter äger statschefen
bestämmande inflytande över M:s
tillsättning och avskedande, och
M:s karaktär av rådgivare vid
statschefens beslut är där mera
framträdande. I För. Stat, och
flera efter dess förebild
ordnade konstitutionella republiker
medför i regel presidentskifte
även ministerskifte, och
premiärministerinstitutionen saknas. —
I de tyska delstaterna efter 1918
samt i Estland m. fl. länder väljas
M. av folkrepresentationen och är
premiärministern tillika
statsöverhuvud. — I Sverige har
utvecklingen under 1900-t. alltmer
gått från konstitutionalism till
parlamentarism.
Ministeransvarighet,
ministrarnas ansvar för sin
ämbetsförvaltning. Juridisk M. åvilar
ministrarna för lagstridigt
förfarande och utkräves av
folkrepre-sentationen i en 1. annan form.
Enl. Englands förebild har För.
Stat: s unionsförfattning upptagit
proceduren med underhusets
(representanternas hus) åtal inför
överhuset (senaten), vilken dömer
(se Impeachment). I Sverige
äger enl. R. F. § 106 riksdagens
konstitutionsutskott allena att
väcka åtal mot statsråden, vilket
åtal av justitieombudsmannen
fullföljes inför riksrätt (se d. o.).
— Den politiska M. är främst en
produkt av den under 1800-t.
framträdande parlamentarismen.
Allteftersom folkrepresentationerna
erhöllo avgörande makt, ersattes
den juridiska M. med mera
lätthanterliga parlamentariska
åtgärder, ss. misstroendevota, nekande
av anslag o. s. v., vilka tvinga
ministären att foga sig 1. avgå. I
Sverige stadgar R. F. § 107 en
särskild s. k. politisk ansvarighet för
statsråd, som i sina rådslag ej
iakttagit ”rikets sannskyldiga
nytta” 1. icke utövat sitt ämbete
med ”oväld, nit, skicklighet och
drift”. I dylika fall kan
riksdagen, sedan
konstitutionsutskottet hörts, hos konungen
anhålla, att ifrågavarapde statsråd
måtte avlägsnas. Denna
lagstadgade form för den politiska M:s
utkrävande har dock alltmer fått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
