Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturam expellas furca, tamen usque recurret ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
657
Naturam etc.—Naturfilosofi
658
grundtendens med realismen (se
d. o.). Stundom användas de bägge
termerna utan egentlig
åtskillnad, ofta får dock N. beteckna en
skärpning av verklighet skravet,
särskilt till att omfatta tillvarons
mörka och osköna sidor. I övrigt
har N. som allmän term avseende
såväl på motivvalet som
uppfattningen och framställningssättet.
1 konsten användes termen främst
om formgivningen som motsats
till dekorativa och stiliserande
riktningar (jfr Målarkonst
sp. 458). Inom litteraturen
betecknar N. framför allt en
bestämd företeelse, den franska N.
vid 1800-t:s slut, som utgående
från Flauberts och bröderna
Gon-courts romaner, fick sin ledande
författare i Zola, vilken även
formulerade dess program. Enl. detta
är det litteraturens uppgift att,
byggande på ett material av
faktiska iakttagelser, ”mänskliga
dokument” (documents humains),
tillämpade på ett fingerat fall,
åstadkomma en skildring av
sociala förhållanden, främst
miljöns och ärftlighetens inverkan,
av samma sanningsvärde som en
rent vetenskaplig undersökning.
Denna ”experimentella” metod,
som resulterade i ingående
miljöskildringar och
fysiologisk-psyko-logiska analyser, fann främst sin
tillämpning i romanen, men även
dramat sökte N. reformera, främst
genom avskaffandet av den
medvetna intrigen. Från Frankrike
spred sig N. till de flesta länder.
I Norden banade G. Brändes på
1870-t. väg för N., som i Sverige
behärskar 1880-t:s litteratur,
främst representerad av
Strindbergs författarskap under detta
skede. Redan efter Zolas La Terre
(1887) gjorde sig i Frankrike en
reaktion mot N. gällande, som i
än kraftigare form framträder
med symbolismen (se d. o.). —
N a t u r a1 i’ s t, anhängare av
naturalism i någon bemärkelse.
— Natural i’stis k, till N.
hörande; naturhämmande,
natur-trogen.
Natu’ram expeTlas fuTca,
ta’men u’sque recuTret, lat.,
”du må utdriva naturen med en
högaffel, hon skall ändock alltid
återkomma”, citat från Horatius.
Natu’ra non fa’cit saltus, lat.,
”naturen gör icke några språng”,
en från äldre tider stammande,
bl. a. av Leibniz använd
formulering för kontinuiteten (se d. o.) i
allt skeende inom naturen.
Naturaprestation, avgäld,
ut-skyld, som utgöres i varor 1.
dagsverken. Jfr In natur a.
Naturdyrkan, dyrkan av
föremål 1. företeelser i naturen, ss.
källor, floder, stenar, träd,
himlakroppar o. s. v. N. är besläktad
med animism (se Ande sp. 409).
Nature morte [ ty’r mårrt]
fr., ”död natur”, detsamma som
stilleben.
Naturfilosofi, term, som i
engelskt språkbruk i regel är
lik-betydande med speciella
naturvetenskaper, särskilt fysik och
kemi, i kontinentalt närmast att
med Kant karaktärisera ss.
försöket att återföra de många olika
naturkrafter, som för oss
omedelbart äro givna, till så få
grundkrafter som möjligt, ss. ock skett
i de partier av Schellings och
Hegels filosofiska
systembildningar, vilka kallas N. Hos äldre
filosofer, ss. Chr. Wolff, motsvaras
N. av begreppet kosmologi (se d.
o.). Termen N., som på grund av
Schellings och Hegels
konstruktivt ensidiga N. länge hade en
dålig klang i naturvetenskapliga
kretsar, har rehabiliterats av en
stor naturforskare, kemisten
Wilhelm Ostwald, sedan 1901 utgi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
