Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Odeum ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1233
Odeum—Odium
1234
2. Huvudstad i O. 1, Rysslands
viktigaste hamn- och handelsstad
vid Svarta havet. Export av
Syd-Rysslands produkter: spannmål
(”Odessavete”), sprit, socker,
ull, linfrö. Hamnen är isfri omkr.
10 mån. Universitet. 325.000 inv.
(1915 631,000 inv.). — O.
grundlädes 1794 på platsen för ett
turkiskt fort. 1817—59 frihamn. Det
var under världskriget besatt av
centralmaktstrupper mars—nov.
1918, därefter av engelsmän och
fransmän. Efter de senares avtåg
besattes O. 1919 av bolsjevikerna.
Ode’um, se O d e i o n.
Odeur [-dö’r], se Odör.
Odhner. 1. ClasTeodorO.,
f. 1836, d. 1904, historiker, prof,
i Lund 1871—87, riksarkivarie
1887—1901. Av O:s tidigare
produktion märkas Sveriges inre
historia under drottning
Christinas förmyndare (1865) och
Sveriges deltagande i Westfaliska
fredskongressen (1875). I sitt
huvudverk, Sveriges politiska
historia under konung Gustaf III:s
regering (1885—1905, 3 bd, det
sista dock ofullbordat) skapade
han med lärdom, grundlighet och
objektivitet en på sitt område
oöverträffad epokskildring. O.
utarbetade flera, ännu i reviderad
form använda historiska
skolböcker. Hans främsta insats som
arkivman var grundläggandet av
landsarkivorganisationen. — 2.
Herman O., f. 1853,
föreståndare för Lunnevads folkhögskola
1881—1915, en av den svenska
folkhögskolans föregångsmän. —
3. Teodor O., f. 1879, son till
O. 1, zoolog, prof, i Kristiania
1914, vid Riksmuseet, Sthlm,
1918. O. har deltagit i zoologiska
forskningsresor till Spetsbergen
och Grönland 1900 samt till Vita
Nilen och Sinaihalvön 1900—01
och bl. a. utgivit arbeten om sug-
maskarnas anatomi och
systematik. 1922—26 föreståndare för
Stockholms arbetarinstitut.
O’dilo, d. 1049, abbot i Cluny
från 994, en av den cluniacensiska
reformrörelsens främsta
representanter.
Odin 1. O d en (ty. Wuotan,
Wodan), forngermansk gud, tidigt
dyrkad bland v. Tysklands
germaner (se d. o. sp. 1209),
sedermera även i Norden (jfr
Fornnordisk religion sp. 362).
O. har tydligen från början varit
en döds- och stridsgud (ss. sådan
uppträder han ännu i medeltida
folktro: O. ss. anförare för de
hädangångnas andar, ”den vilda
jakten”, ”O:s här”). Därmed
sammanhänger väl även hans
karaktär av troll- och
spådomskonstens gud (O. ss. herre över
runorna m. m.). Redan bland
västgermanerna dyrkad ss. den
högste, firades han i Norden av
kämpatidens skalder mer än de
andra asarna (O. är den
aristokratiske vid sidan av den folklige
Tor) och framställes i mytologin
ss. den främste bland dem, gudars
och människors fader. Hans
boning är Valhall, hans gemål
Frigg. Bland hans attribut
märkas spjutet, den åttafotade hästen
Sleipner samt korparna Hugin och
Munin.
Odini’t, gångbergart av
ba-saltisk sammansättning.
Odinslund, Odenslund, se
Uppsala.
O’di profa’num vu’Igus et
a’rceo, lat., ”jag hatar den råa
hopen och håller den på avstånd”,
citat från Horatius.
Odisputa’bel (av lat.
disputa’-re, avhandla), obestridlig,
oomtvistlig.
O’dium, lat., hat. ■—• O. m e’
-d i cu m, O. t h e o 1 o’ gi c u m
(eg. medicinskt, resp, teologiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
