Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Odödlighet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1239
Odör—Oehlenschläger
1240
Adam Oehlenschläger. Teckning av J.
Riepenhausen.
närmast av Aristoteles, vilken lär,
att endast det rena, ”aktiva”
förnuftet utan beblandelse med
timliga själserf arenheter trotsar
döden. Denna lära utformades av
den arabiske
medeltidsaristoteli-kern Averroes till den panteistiskt
färgade hypotesen, att vad som
överlever människan är det för
alla mänskliga individer
gemensamma, opersonliga förnuftet. En
härmed besläktad, panteistiskt
fattad O. möter hos Spinoza, i
nyare tid hos Hegel och en del av
hans lärjungar, dock ej inom den
s. k. hegelska högern, som antog
en personlig O. Ren förnekelse av
O. möter i antiken hos Demokritos
och andra atomister, i nyare tid
hos Lamettrie, Holbach och de
flesta andra representanter för
fransk upplysningsfilosofi, senare
hos D. F. Strauss under hans sista
period, Feuerbach, L. Büchner
m. fl. Jfr Själ.
Odö’r (fr. odeur), lukt, doft;
stank.
Odört, Co’nium macula’tum
(fam. Umbelli/ferae), ört med
fin
flikiga blad och vita blommor, lik
hundkäx men skild genom
rödfläc-kig stjälk, rundade frukter och
obehaglig råttlukt; förekommer
rätt sällsynt i s. och mell. Sverige
vid gårdar, på åkrar o. d. O.
innehåller alkaloiderna konii’n
och k oni c e i’ n och är därför
giftig. Extrakt på örtståndet
användes mot nervsmärtor o. d.
Oe-, se även Ö-.
Oecolampa’dius [ö-],
Johannes,!. 1482, d. 1531,
schweizisk reformator, från 1523
verksam i Basel, vars reformation
han slutförde. O. var vänskapligt
förbunden med bl. a. Melankton.
1529 deltog han på Zwinglis sida
i religionssamtalet i Marburg.
Oe’dipus, se O i d i p u s s a
-gan.
Oehlenschläger [ö’-], Adam,
f. 1779, d. 1850, dansk skald. 1797
—99 skådespelare vid Det
konge-lige Teater, ägnade sig O. sedan
åt estetiska studier. 1805—09
företog han en resa till bl. a.
Tyskland, Frankrike, där han vistades
i Paris 1 % år, Schweiz och
Italien. 1810 prof, i estetik i
Köpenhamn, 1839 etatsråd, 1847
konferensråd. — Genomgripande
betydelse för O: s utveckling hade hans
1802 inledda vänskap med H.
Stef-fens, vilken gav honom uppslaget
att i nyromantisk anda behandla
fornnordiska ämnen. I O:s första
mera betydande dikt,
Guldhorne-ne (1802), förenas en romantisk
uppfattning av naturen och
historien till en religiös-filosofisk
hel-hetsåskådning. En avgjort
romantisk prägel har även O:s i dec.
1802 utkomna Digte, vilken
innehåller bl. a. romanser med
forn-tidsmotiv, samt den
lyrisk-drama-tiska dikten S :t Hansaften-Spil
med dess opposition mot
upplysningstidens borgerliga konst- och
livsuppfattning. 1805 utgav O.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
