Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Poelenburgh ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
343
Poetik
344
klassificeringen i epik, lyrik och
d/ramatik (se dessa ord). Inom
epiken har man vidare urskilt
epos och roman, inom lyriken
ode, elegi och epigram, inom
dramat tragedi och komedi, vartill
komma mellanformer ss.
balladen, romansen, kantaten m. m.
(se resp. ord). De flesta av dessa
termer gå tillbaka till antikens
konstlära. Då man följt
diktarternas utveckling, har man kommit
att med P. införliva en icke ringa
del av den historiska
litteraturvetenskapen; P. blir i vissa fall
liktydig med ”epikens, lyrikens och
dramatikens historia”. Även
uppdelningen i versarter och
strofformer, liksom i allm. läran om den
poetiska rytmiken och rimmet (se
Metrik och Rim), ha brukat
behandlas i samband med P. I
överensstämmelse med en utbredd
estetisk uppfattning har man
även betr, poesin plägat skilja
på en yttre, formell sida och en
inre, representerande innehållet.
Historiskt betydelsefulla
distinktioner äro de mellan naiv och
sentimental, idealistisk och
naturalistisk diktning. — Den
äldsta P. utgöra de fragment av
Aristoteles (se d. o.), som
under tillämpning av principen
om konstens väsen som
efterhärm-ning av verkligheten (mi’mesis),
inför diktarternas begrepp, som
skymta redan hos Platon; stor
betydelse för den följande
utvecklingen fick utredningen om
tragedins byggnad och verkan. En
samling råd och regler för poesins
utövare var H o r a t i u s’ Ars
poeftica. — Efter renässansen
grupperar sig den poetiska
diskussionen alltmera omkring de regler,
man uppställde med Aristoteles
som förebild. Särskilt framträder
lagen om de s. k. enheterna i
dramat: rummets, tidens och
hand
lingens. Utvecklingen av denna
arisloteliska poetik står i
samband med framträdandet av nyare
tidens klassiska drama
(Corneil-le). Bland den italienska
renässansens poetikförfattare må nämnas
Trissino och Tass o.
Sca-1 i g e r s P., med strängt
klassiska regler för diktningen, var
länge normgivande. I Frankrike
fick man genom Ronsard, i
Tyskland senare genom O p i t z
P. med nationella tendenser.
Svenska P. författades under
1600-t. efter utländska mönster
av Fornelius och A. Ar vi di.
Slutligen fick Horatius’
normativa verk i Boileaus L’art
poé-tique (1674) en efterföljare, som
gav uttryck åt den
fransk-klassiska smakens ideal. Under 1700-t.
fortsatte fransmännen D u b o s
och B a 11 e u x den aristoteliska
riktningen. Bland representanter
för 1600- och 1700-t :s estetik må
vidare nämnas spanjoren Gr
a-c i a n samt italienarna S f o r z a
-P a 11 a v i c i n o, M u r a t o r i
och framför allt V i c o. — Då
litteraturen börjar frigöra sig från
den franska smakens regeltvång,
avspeglas detta i poetisk teori.
I Tyskland vände sig framför allt
B o d m e r och Breitinger
mot den äldre smaken, här
representerad främst av
Gott-s c h e d. Nyklassiska ideal
företräddes gentemot de
pseudoklas-siska av L e s s i n g, som kämpade
mot de vedertagna reglerna men
själv icke frigjorde sig från
Aristoteles’ auktoritet; mot
tidens omständligt utmålande
litterära mod betonade han också
vad han kallade ”gränserna
mellan målarkonst och poesi”. Först
H e r d e r vände sig på allvar mot
idéen om absoluta lagar för smak
och diktning. En idealistisk
åskådning präglar Schillers
upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
