Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Polarisation ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
367
Polarisationsmikroskop—Polarländer
368
av polspänningen. P. förorsakas
av de ämnen, som vid elektrolysen
utfällas å elektroderna. Se även
Galvaniskt element sp.
1033. Även då ingen
elektromoto-risk kraft uppkommer vid
utfäll-ningen (t. ex. silverelektroder i
silvernitratlösning), uppkommer
en koncentrationsändring av
elek-trolyten och därigenom P.
(jfr
Koncentrationsele-ment). För att minska P:s
inflytande vid motståndsmätningar
användes växelström. Den
partiella P., som utbildas, medför,
att den elektrolytiska cellen i viss
mån verkar som en kondensator.
Dess
polarisationskapa-c i t e t varierar med frekvensen.
Polarisationsmikroskop, med
polarisator och analysator (se
Polarisation) försett
mikroskop, avsett för kristallografiska
undersökningar.
Polarisa’tor, se
Polarisation sp. 363.
Polarisko’p (av polarisation
och grek. skopei’n, se),
instrument, varmed undersökes, om en
ljusstråle är polariserad.
Polari’ssima, fixstjärna
(storlek 9,3), av alla observerade den
som är närmast n. himmelspolen.
Dess polardistans är T.
Polaristrobome’ter (av grek.
strobei’n, vrida, och metrei’n,
mäta), se Polarisation sp. 365.
Polarite’t (jfr Polar-),
motsatsförhållande. Bot.
Motsättningen mellan spets och bas i en
växtdel (spec. stam och rot). P.
yttrar sig även hos avskurna
stycken: en stickling av pil strävar
att utsända rötter i den basala
ändan (som därför bör planteras
nedåt), nya skott i den andra
ändan. — Fys. En elektrisk 1.
magnetisk pols egenskap (utmärkes
av tecknen -j- och —, resp. n. och
s.). — Fil. Motsatsförhållandet
mellan natur och ande i
Schel-lings s. k. identitetsfilosofi.
Pola’rländer, landområdena
kring polerna. — 1.
Nordpolarländerna (Arktis 1.
arktiska regionen)
omfatta de i N. Ishavet liggande
ögrupperna
(nordpolaröar-na 1. arktiska öarna; den
senare benämningen även brukad
enbart på öarna n. om
Nord-Ame-rika) samt Europas, Asiens och
Nord-Amerikas nordligaste delar.
Som sydgräns räknas oftast
juli-isotermen för -|- 10°, vilken i
huvudsak sammanfaller med
skogsvegetationens nordgräns. Till P.
höra sålunda Kolas n. och ö. del,
Rysslands nordkust ö. om Vita
havet (ung. från 65° n. br.),
Sibiriens n. och n.ö. del samt
nordligaste Nord-Amerika (med halvön
Boothia Felix och större delen av
Labrador). Till nordpolaröarna
höra bl. a. Jan Mayen,
Spetsbergen och Björnön, Frans Josefs
land, Novaja Semlja, Kejsar
Nikolaus II: s land, Nysibiriska öarna,
De Longöarna och Wrangels land,
vidare Grönland och den stora
övärlden n. om Nord-Amerika,
som tillhör Nordvästterritorierna
i Kanada. Dessa sistnämnda öar
delas av Banks sund samt
Mel-ville-, Barrow- och
Lancastersun-den i en s. grupp (Banks Land,
Victoria Land, Prince of Wales
Land, North Somerset, Baffin
Land m. fl.) och en n. grupp
(Parryöarna, ITeiberg Land,
El-lesmere Land m. fl.). Inlandsis 1.
glaciärer förekomma
företrädesvis på Grönland och övriga öar
kring Baffins vik (sannolikt även
i det inre av flera andra av öarna
n. om Nord-Amerika), vid. på
Jan Mayen, Spetsbergen, Frans
Josefs land och Novaja Semlja.
— Klimatet utmärkes av ljusa,
svala somrar (någon grad över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
