Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Précieuses ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
555
Predeterminera—Predikaren
556
men från 600-t. blevo också dessa
allt sällsyntare. I Västerlandet
sökte Karl den store och hans män
återställa P. (bl. a. genom
utgivande av predikomönster) men
med ringa resultat. Först med
kloster reformernas och korstågens
tid (1000—1100-t.) vaknade P.
till nytt liv (dock alltjämt
utanför mässan). Från samma tid
börjar också P. på folkspråket,
från 1200-t. omhändertagen
framför allt av tiggarordnarna, i
Sverige därjämte av
Vadstenamun-karna. I reformationskyrkorna
blev P. av utomordentlig betydelse
och återinsattes också på central
plats i församlingens
gudstjänstliv. Inom 1500-t:s katolska kyrka
voro särskilt jesuiterna ivriga
predikanter. Den katolska P:s
höjdpunkt under nya tiden
betecknas av den franskklassicistiska P.
på 1600-t. (bl. a. Bossuet). I den
lutherska kyrkan, särskilt i
Tyskland, var P. under 1600-t :s
ortodoxi oftast starkt läromässig och
polemisk. Med pietismen kom en
väckelse till större innerlighet och
djup, vilken efter avbrottet i
upplysningens stundom vältaliga
men till innehållet oftast banalt
nyktra 1. känslosamma P.
fortsatt i senare tiders förkunnelse.
Den nutida kyrkliga P. har i stor
utsträckning tagit intryck av den
moderna teologiska forskningen,
medan frikyrkornas P. ställt sig
avvisande mot denna och
huvudsaki. påverkats av Spurgeon samt
av metodismens och liknande
riktningars starkt aggressiva
”väckelsepredikan”.
Predikaren, en av G. T:s
böcker, i den hebreiska kanon förd till
”skrifterna” (se Bibel). P.
förkunnar människolivets
fåfänglig-het i såväl arbete som njutning,
dock utan att uppge den från
fäderna ärvda gudstron. Framställ-
roll, men Luther lämnade
slutligen för sin del tanken därhän ss.
en outrannsaklig hemlighet. — En
gudomlig P. läres även av islam
(se d. o. sp. 1526), medan den
gamla astrologin representerar en
opersonlig fatalism (se d. o.). Se
även Determinism. —
Pre-destine’ra, förutbestämma.
Predetermine’ra (lat.
praede-t ermina’re), förutbestämma.
Predikabi’lier (lat.
praedica-bi’lia, av praedica’re, utsäga,
bestämma), hos skolastiken
beteckning för fem begrepp, vilka
upptagits från Porfyrios’ verk Isagoge
och sedan genomgående möta i
äldre handböcker i logik. De äro
ge’nus (släkte), spe’cies (art),
differe’ntia (åtskillnad),
pro’pri-um (väsentlig egenskap) och
a’c-cidens (oväsentlig egenskap).
Predikame’nt (lat.
praedica-me’ntum, av praedica’re, utsäga),
läge, situation; sinnesförfattning.
— Fil. Se Kategori.
Predi’kan (av lat. praedica’re,
utsäga, förkunna), det högtidliga
muntliga förkunnandet av ett
religiöst budskap, spec. den som ett
led i en kyrkas gudstjänstordning
ingående utläggningen av en
skrifttext. P. förekommer eg.
blott i religioner med universellt
och individuellt orienterad
fromhet, ss. buddhismen, judendomen,
kristendomen och islam. Den
äldsta kristna kyrkans P. anknöt
delvis till synagogans (från
vilken man bl. a. ärvde seden med
textläsning ss. underlag för P.)
och rönte med tiden starkt
inflytande från den antika
retoriken. Rätt att predika ägde urspr.
var och en som hade gåvan,
men med tiden blev P.
förbehållen församlingens ledare. Från
400-t. försvann P. småningom ur
mässan (se d. o.) och förlädes då
till särskilda predikogudstjänster,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
