Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Preussen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
585
Preussen
586
kraftig nationell stämning och ett
starkt frihetskrav, som spred sig
till hela Tyskland. 1813 gick
därför P. i spetsen för avfallet från
Napoleon, och den nyorganiserade
preussiska armén under Blüchers
befäl hade huvudandelen i den
slutliga segern över Napoleon. —
P. inom Tyska förbundet
(1815—66). P. efter
Wienkon-gressen var nära 70,000 kvkm.
mindre än P. före Tilsit och dess
besittningar mera spridda, men det
hade fått flera tyska invånare och
färre polska än tidigare. P. hade
näml, måst avstå allt vad det
erhållit i Polens delningar utom
Posen och West-Preussen med
Danzig och Thorn men i stället
erhållit halva Sachsen, stora
områden vid Rhen (en stor del av
Westfalen och Rhenprovinsen)
samt genom fördrag med Sverige
och Danmark 1815 Svenska
Pommern med Rügen. P., som ingick
i Tyska förbundet, verkade för
den politiska enhetens främjande
i Tyskland. 1817 genomdrevs en
union mellan de bägge
protestantiska kyrkorna i P. till en
evangelisk kyrka. Införandet av ett
konstitutionellt styrelsesätt, som
konungen under befrielsekriget
ställt i utsikt, förhalades
emellertid, allt under det konungen,
skrämd av Metternich och av
okloka demonstrationer av
reformvännerna (bl. a. vid
Wart-burgfesten 1817), upprätthöll en
ytterst sträng censur och ett
olidligt polisspioneri. En 1823 införd
provinsiell ståndsförfattning med
blott rådgivande församlingar
utan initiativ kunde ej avlägsna
missnöjet, som särskilt efter 1830
framträdde, främst inom
borgarklassen. — Fredrik
Vilhelm IV (1840—61) vann till en
början sympati genom mildring av
censuren och allmän amnesti för
reaktionens offer.
Författnings-spörsmålet sökte han 1842 lösa
genom att låta
provinsförsamlingarna välja utskott, med vilka
regeringen överläde. Då han av
finansiella skäl 1847 nödgades
inkalla en av samtliga
provinsial-ständers ledamöter bestående
lantdag jämte en av prinsar och
högadliga bestående pärskammare men
krav på en konstitutionell
författning avvisades, blev oppositionen
mycket stark. Av
februarirevolutionen framkallade oroligheter i
Berlin 15—18 mars 1848 drevo
konungen att ge efter. En
konstituerande nationalförsamling, vald
enl. allmän rösträtt,
sammanträdde i Berlin men blev efter
långvariga, opraktiska
förhandlingar upplöst, varefter konungen
oktrojerade en författning 1850.
Denna upptog en lantdag på två
kamrar, den första (senare kallad
Herrenhaus) med ärftliga 1.
kunga-valda medlemmar av furste- och
adelsstånden samt representanter
för universiteten och de stora
städerna, den andra (Haus der
Abgeordneten), vald indirekt med
övervägande inflytande för de
förmögna. Utåt var P:s ställning
1850 mycket vansklig pä grund
av rivaliteten med Österrike om
ledarskapet vid de tyska
enhets-strävandena. 1848 hade P. bistått
Danmarks upproriska undersåtar
i Slesvig och Holstein men drog
sig tillbaka på grund av andra
stormakters motsatta politik (jfr
Danmark sp. 62 f.). Den
inrikespolitiska reaktionen fortgick,
till dess regeringen på grund
av konungens obotliga sjukdom
(1858) övertogs av hans broder
Vilhelm, sedermera konung V i 1
-helml (1861—88). Vilhelm
företrädde till en början frisinnade
idéer men kom inom kort i
konflikt med lantdagen om anslag till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
