Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rättssubjekt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1621
Rättssubjekt—Rättstavning
1622
statistiken, som avser
fängelseförvaltningens och
därunder lydande anstalters
verksamhet. — R. började föras i Sverige
redan 1830 och offentliggjordes
t. o. m. 1912 av
justitiedepartementet. Numera handhar
Statistiska centralbyrån denna uppgift.
Rättssubjekt, den som äger 1.
kan äga rättigheter, har
rättskapacitet (se d. o.).
Rättssäkerhet, det
förhållandet, att tillståndet inom ett
samhälle i olika hänseenden regleras
av en rättsordning, vars
upprätthållande och respekterande
övervakas av samhällets organ.
Rättstavning,
rättskrivning, ortografi’, kallas det
sätt att stava språkets ord, som
överensstämmer med fastställd
praxis. Om principerna för R. ha
strider stått i nästan alla språk
med litterär tradition. Då ett
språk först framträder i
bok-stavsskrift, läggas själva ljuden
till grund för stavningen (den
fone’tiska principen);
men då alla litteraturspråk ha
färre bokstäver än ljud, måste
redan från början samma tecken
nyttjas för skilda, ofta mycket
olika ljud (jfr t. ex. u i suga
och i sugga). Denna brist på
samstämmighet mellan ljud och
tecken ökas därigenom att
språkljuden förskjuta sig utan att
stavningen kan ändras i
motsvarande takt. Så ha i svenskan k
och g blivit ”lena” (t;e-ljud, resp.
j) före len vokal, sk, skj, sj
och stj ha blivit s/e-ljud (se
Svenska språket), men
skriften återger alltjämt det
gamla uttalet. Reformvännernas
strävan går överallt ut på att
närma skriften till levande uttal
(”nystavning”). Häremot
åberopas dels den etymolo’giska
stavningsprincipen,
dels den i praktiken därmed ofta
samgående
samhörighets-principen. Enl. den förra
yrkas, att släktskap i härledning ej
får undanskymmas (genom att
t. ex. skriva jakt — jaga), enl.
den senare skall stavningen
sammanknyta ord, vilka kännas ss.
samhöriga därför att de uttrycka
likartade begrepp med likartade
ljud (slätter, fastän man skriver
skott, emedan det alltjämt
associeras med slå; gladt av glad,
högt av hög)
.Ordskillnads-principen motsätter sig
upphävandet av hävdvunna olikheter
(t. ex. mellan hvar och var).
Slutligen frukta de konservativa att
genom alltför genomgripande 1.
brådstörtade förändringar bryta
sammanhanget med den äldre
litteraturen. — I svenskan liksom i
andra språk har man först sent
nått enhet i stavningen. Under
yngre fornsvensk och äldre
nysvensk tid blev klyftan mellan
tal och stavning allt större,
bl. a. därigenom att det blev en
vana att överlasta skriften med
stumma tecken (footfolckett,
ahn-combsth); kulmen nåddes vid
slutet av 1500- och början av
1600-t. Redan på 1600-t. sökte
man emellertid reglera och
förenkla stavningen, och vid mitten
av 1700-t. var man kommen rätt
långt därmed. Sedermera ingrep
Sv. akad. normerande. Då
nystavningen (spec. i fråga om
-r-ljudet och dt) efter mycken
diskussion segrat genom Fridtjuv Bergs
(se d. o.) ”ukas” av 1906,
genomfördes den även av Sv. akad. i
ordförteckningen 1916 och i den nu
för undervisningen normgivande
8:e upplagan av dess ordlista
(1923), dock med vissa
modifikationer, ss. det alternativa
bibehållandet av dt vid stam, som slutar
på d (rödt, vändt).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
