Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 SELMA LAGERLÖF
nu inte det leda trollet märka ut det
djuret, som har fört mig hit,” tänkte
han. Men härmed gick det lyckligt.
Rået lät den kloka hästen gå förbi utan
att sänka facklan. _
På nyårsdagen, då prosten stod i
sin predikstol och läste upp sin predikan
föreföll det, som om han hade varit
förströdd och haft sina tankar långt
borta. Detta var också förhållandet:
prosten tänkte hela tiden på de arma
husdjuren. ”Jag är säker om att det
har tillgått så här hvarje nyårsnatt sedan
långliga tider,” tänkte han, ”och att
det inte kan få något slut, förrän
alla rofdjur blifvit utrotade i våra
skogar.”
Ännu då prosten kom till kyrkan
hade det varit hans mening att berätta
för folket hvad hans trogna häst hade
låtit honom se och uppmana dem att
företaga ett härnadståg mot vildmarken.
Men när han kom upp i predikstolen
började det förefalla honom
motbjudande att berätta sådant, som många
inte skulle tro. Och vidare hände det
sig så besynnerligt, att detta, som han
hade upplefvat så nyss, bleknade bort
mer och mer för hvarje ögonblick och
blef dunkelt och otydligt. Han kunde
snart inte själf tro på det. Han kom
nog ihåg det, men bara svagt såsom
man kommer ihåg en dröm. ”Inte kan
jag tala om detta för folket,” tänkte
han. ”Jag skulle bli utskrattad, därför
att jag försökte få dem att tro på sagor.
Jag vet ju inte själf om jag inte satt
och sof på hästryggen.”
Prosten berättade alltså ingenting
om den stora djurstämman, hvarken
då eller senare. Han sökte däremot
vid flera tillfällen mycket ifrigt uppmana
folket till jakter och skallgångar, men
härmed hade han liten framgång. Det
var verkligen så, att allt det, som
pro
sten ville sätta i gång, hade folket ingen
lust att utföra.
Allt fick sålunda fortgå som förut,
och prosten skulle väl snart ha glömt
hela äfventyret, om inte hästen hade
varit. Men hvar gång den kom i hans
närhet, vände den på hufvudet och såg
på honom med ett par märkvärdigt
sorgsna ögon. ”Har du ännu ingenting
gjort för att befria oss ur vårt elände ?”
tycktes den vilja säga.
En dag på vårsidan mötte prosten
på en skogsväg en man, som kom
körande med en stor svart häst. Den var
mycket ifrig, fnös och stampade iväg
uppför en backe med ett stort lass
timmer. Då kom prosten med ens ihåg,
att han hade sett hästen en gång förr,
och han ropade till ägaren. ”Gör du
dig nytta af den där hästen och spara
den inte! Det blir inte så länge, som
vargarna låta dig behålla den.”
En anan gång gick prosten med en
grannkvinna in i hennes lagård för att
se på en präktig ko, som hon hade.
”Den där kon skall ni inte sända till
fäboden i sommar, ” sade han då. ”Jag
tror, att björnen i Blacksåsen har ett
godt öga till den.”
Ett par dagar senare gick prosten
in till en fattig änka och sade: ”Du
skall stoppa igen gluggen till ditt fårhus
om nätterna. Den är så stor, att jag är
rädd för att lodjuret kan krypa in
genom den.”
På detta sätt talade prosten till
många om deras djur. Och sedan, då
sommaren kom, och djuren blefvo
sända i vall, lade man märke till, att alla
djur, som han hade talat om, blefvo
tagna af vilddjuren.
Men Delsbobönderna, som äro ett
gammalt herdefolk och än i dag till
största delen lefva af boskapsskötsel,
som bygger sina lagårdar med större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
