Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 OSCAR LEVERTIN
flaskorna därborta, och allt det gröna
. talar icke torget om jordens
gifmildhet, om arbetets ära, om
människors bekymmer och ständigt
återvunna förhoppningar?”
”Filosof på morgonen!”
”Just på morgonen. Endast första
timmen på dagen ser man med friska
ögon. Sen blir man maskin i surret.
Morgonstund har guld i mund ... det
gäller i dag.”
Han bugade lätt och betraktade
henne, där hon stod med en ”blå
hyacint i handen och omhvärfd af
hyacintdoften, så den tycktes strömma ut från
hennes egen hy, ur den blomlika
blekheten under krushåret.
”"Ni står med den blå blomman i
handen.”
”Den köper man nu för tiden på
torget.’””
Hon vände sig och betalade. Det
var en lustig pantomim, när hon i den
hvita yllemössan och sin kofta af
astrakan vände det morgonfriska ansiktet
och sin blanka silfverpenning mot den
rödbrusiga käringen i väderhufvan.
Det såg ut som en offergärd till en
illvillig makt.
”Farväl,” sade hon till Ewald.
”Jag måste gå. Det är min jungfru,
som står därborta och stoppar selleri
i sin korg.”
”Låt henne gå hem med sitt selleri.
Men er släpper jag inte. Ni skall följa
mig.”
”Hvart? ”
”Jag skall föra er upp på frestelsens
berg och visa er all Stockholms
härlighet. Sänd af tjänsteanden och kom.
Jag väntar därborta i gatan.”
Det lät oemotsägligt. Hon
skrattade åter, men icke så fritt som förut.
Hennes blick darrade mot hans. Han
,
kände att spellyckan var med honom
och att hon skulle komma. Det brusade
till af blod och glädje inom honom
medan han skenbart oberörd väntade
i sitt gathörn. Blott ett par minuter
efteråt såg han henne också komma
och fick njuta af hennes gångs lätta
glidande. Sida om sida vandrade de
utför en sömnig gata med en rad stora
hus med burspråk och balkonger, i
hvilka det synbarligen bodde folk, som
tyckte om att äta och sofva, och stego
ut på strandvägen.
”Vi skola till hafs,”” sade han och
förde henne till färjan, som på ett
ögonblick fraktade dem öfver till Slussen.
Men när de landstego där och hörde
ett verkligt stadsbuller larma med
friskheten och fylligheten af en arbetshymn,
af människor, som nyss begynt sitt
dagsverke och som blott njöto af
klangen i sina stämmor och
spänstigheten i sina armar, tyckte de sig
verkligen hafva kommit till en annan stad.
”Det här är det verkliga
Stockholm. Det andra skulle lika väl kunna
heta Frankfurt an der Oder eller något
annat, men vi skola se det
däruppifrån.”
Fru Waern log besväradt. Hvad
skulle hon säga den främmande
mannen? Hon harmades öfver sig själf,
som låtit sig öfverrumplas och gått
med. Men när de väl kommit upp på
Hissbron och sågo ner från dess
utsikt, kunde hon icke hålla tillbaka ett
litet rop af teundran.
”"Så har jag aldrig sett det t”
I marsmorgonens gråskimmer låg
Stockholm framför dem som ett stort
gammaldags stålstick med alla torn och
tak af en ristad, nålfin skärpa mot den
pärlgrå luften — — — — — — —
— 200 — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
