Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STATIONEN
AF
SIGFRID SIWERTZ.
—,’W___
—
I.
et mullrade åskdoft och
ljus
manschetterna klirrade.
Tor
kel Livijn lyfte långsamt sitt
hufvud från soffan, där han håglös och
utledsen kastat sig efter en dag af
sömnigt skrifarbete, som icke efterlämnade
någon god trötthet. Han såg ett
ljussken växa på de blanknötta tågskenorna
utanför fönstret. Ett ögonblick betänkte
han sig, och blicken öfverfor pröfvande
rummets nötta möbler, smutsbruna
själfmordstapet och halftomma bokhylla,
öfver hvilken de små lagerkransarna
från studentexamen hängde dammiga
och gula. Nej... det fanns ingenting
som kunde hålla honom kvar. Han
skyndade ned för att några minuter
få känna litet lif omkring sig.
Det var kontinentaltåget på
uppgående. Luftens fuktiga kyla hade
blifvit till frost på fjädrar och beslag under
färden längs den sexmila mossen, vid
hvars nordhörn stationen låg i en öde
och karg trakt med sten i åkern och
martall på backarna. En ensam, stor
stjärna skimrade brun genom
skorstenens tunna rökslöja ...
Vagnraden stannade efter växeln
med den vanliga följden af ryck och
stötar. Vaggondörrarna slogos upp,
och rutor sänktes. Herrar i resmössa
med kikaren i rem öfver axeln
promenerade på perrongen. Eleganta damer
sågo ut genom fönstren, halfsofvande
och litet bleka af resan. En man sprang
och slog på hjulen med en lång
hammare för att höra, om de spräckts. Så
hade ståljätten druckit sig otörstig, och
hvisselpipans drill skar genom
kölddiset. Den sista passageraren var uppe,
och lokomotivet fyllde nattrymden med
sina första väldiga andetag.
Bagagevagnens lykta försvann i skogskröken
och allt var åter skumt och tyst.
Torkel stirrade där ljuset
försvunnit. Det var lifvet, som åter gäckande
glidit honom förbi. Han frös
af.ensamhet. Han kände den djupa ångest, som
är en resultant af tusen otillfredsställda
önskningar.
Halft mot sin vilja gick han in i
expeditionsrummen. Stationsinspektorn
slog ihop en bok borta vid
telegrafbordet. Han var en fyrtio års man
med böjd näsa, djupa munveck, blek
hy och svart, borstig mustasch. Man
kunde tagit honom för en fransk
öfverste. Nu släckte han lampan.
”Det var försenadt som vanligt ...
Kommer du med, Livijn ?”
”Ja, inte tänker jag stanna här.”
De gingo öfver sandgången fram
till boningshuset, där Torkel hyrde af
inspektorn. Det låg strax vid banvallen
bland nyplanterade, sotsvarta träd.
Innanför grinden vankade en
skadskjuten, infångad räfhona fram och
tillbaka så långt kopplet räckte. I
grenverkets dunkel glimmade ögonen upp
blekgrönt för hvar:e vändning.
De dröjde ett ögonblick.
”Hon tycks inte vilja lugna sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
