Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
sprungo uppför backen, men när de
kommo till krönet sågo de hela himlen
flamma röd öfver deras hufvud. Och
-den var så röd, att de aldrig sett den
så röd utom då det var eldsvåda.
Människorna på gatan talade också
om eldsvåda. En äldre herre, som
stannat en poliskonstapel, sade, i det
han visade med sin käpp: ”Det
brinner på Kungsholmen igen, det är
säkert. ”
Eldkvarn hade brunnit några år
förut. Det skådespelet hade Stig
bevittnat från ett fönster. Han hade sett,
hur dufvorna samlats i väldiga skaror
från alla håll bländade af skenet och
störtat sig ned i bålet. Den synen
glömde han aldrig.
Stig och hans väninna kommo
rusande uppför trapporna och in
köksvägen, och Stig höll på att skrämma
vettet af kokerskan, då han ropade att
det visst brann på Kungsholmen.
”Jesses, hvad säger Stig för något.
Ja, det Kungsholmen, det
HKungsholmen !
Emellertid kommo föräldrarna ut
och hörde hvad det var, och det beslöts
att man skulle gå upp på vinden för att
få öfverblick. Så promenerade hela
familjen genom järndörren, och modern
läste upp hänglåset till det största
vindskontoret. Stig drog Astrid med sig.
Föräldrarna hade hälsat på Astrid och
tagit henne i hand, men inte hunnit
göra henne några frågor. Nu stodo
de alla församlade framför
takgluggarna. Mormodern, som rådde om huset,
kom till från sin våning och kastade en
husägarblick på det röda skenet och hon
afgjorde med ens att det inte kunde
vara annat än eldsvåda. Hon såg
lågorna, sade hon, fastän det nog var
mycket långt borta, men hon såg hur
det bolmade...
HENNING VON MELSTED
Det ryste i Stig, när han hörde
detta.
Hans far tog på sig och gick ner
för att telefonera till brandstation (det
var ännu icke vanligt att ha telefon i
sina hem) men det dröjde, innan han
sunde komma fram. Hela Stockholm
var uppskrämdt öfver fenomenet, från
norr och söder telefonerades till
Kungsholmen och från Kungsholmen
telefonerades till Drottningholm och vidare
inåt landet. Det kunde inte vara
solnedgången. Så tydligt syntes lågorna och
rökmolnen, och så hemskt var det röda
skenet.
Men när skymningen inträdde,
mattades det af i stället för att tillta, och
då blef det ju klart att det endast var
reflexen af solen. När fadern kom
tillbaka, fick man besked. På
brandstation visste man ingenting om någon
eldsvåda, väktaren uppe i Johannes
hade förklarat, det var solen,
ingenting annat än solen, och följande dag
skulle tidningarna bekräfta denna
uppfattning genom utlåtanden från de
metereologiska stationerna.
Men hela eftermiddagen <talade
Stockholm om det egendomliga röda
skenet, och Stigs far förutsade att något
märkligt skulle hända inom den
närmaste tiden, det gjorde det också, det
gör det alltid, och mormodern, som
mindes koleraåret 34, då luften haft
samma hemska röda färg, spådde
epedemi, krig eller svåra olyckshändelser.
LJ
När Stig låg i sin lilla säng och
skulle somna den kvällen, ville icke
sömnen komma. Han tänkte på Astrid.
Han hade redan bedt sin aftonbön
många gånger för att somna, men han
tänkte på Astrid. Hans föräldrar kände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
