Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VARA
man, om Ööppet vatten påträffades, ej
skulle kunna använda densamma. Af
tofter m. m. förfärdigades ett slags
kälke, på hvilken lastades postväskorna
och den dyrbara saltpåsen. Så gick
färden framåt under två långa, långa
dagar. ”Numera kände man icke någon
särdeles bunger. Kroppen hade liksom
ledsnat vid att påminna om behofvet af
det, som den så länge måst umbära.
Man hade icke heller numera någon
egentlig känsla af trötthet. Kroppen
hade blifvit likasom en död mekanism.
Benen, såsom =<:fortskaffningsmedel,
hade likasom ej mera något
sammanhang med ens kropp. Hos en eller
annan hade all känsla i dem redan
upphört. Tystnaden var densamma.
Tankarnas flykt blef allt mattare. Stundom
ansåg man sig redan som död.”
På morgonen den 3 februari gick
kälken sönder. Men då hade man
redan i fjärran skymtat fastlandet.
Medan två stannade vid postväskorna,
begåfvo sig de öfriga tre mot land för
att skaffa ut folk, möjligen åkdon. De
nådde efter en mödosam vandring öar
Västerviks skärgård och påträffade där
människoboningar. ”Wallin och
Mårbeck, där de höllo vakt vid
postväskorna, spanade förgäfves efter någon från
land utskickad. En gotländsk
postförare vårdar framförallt den
anförtrodda posten. Först i andra hand
tänker han på bevarandet af sitt eget lif.
Mårbeck måste dock nu känna och
erkänna, att han svårligen skulle
öfverlefva ännu en natt på isen, isynnerhet
under stilla vakthållning. Hans död
jämte postväskorna kunde ej rädda
dessa. Bäst vore att äfven Mårbeck
och Wallin i förening begåfvo sig åt
land för att för postväskornas
ilandförande söka den hjälp, som de
utskickade möjligen icke lyckats finna.
BREF 187
Så beslöts, och man gaf sig i väg.
Mårbeck måtte under denna vandring hafva
blifvit allt mer och mer medtagen, så
att han stundom befann sig i ett slags
yrsel eller medvetslöshet. Då — så
säger han själf, och så är än i dag
” hans varma öfvertygelse — mötte
ho
nom, därute på hafvet, fjärran från
den ännu aflägsna stranden, ett barn
och räckte honom en bit bröd.
Mårbeck förtärde den med begärlighet,
och kände sig däraf underbart stärkt
och lifvad. Men barnet såg han ej
mer.”
Den 4 februari forslades såväl
postförarna som posten till Västervik, där
de förra intogos på lasarettet. Att de
oerhörda strapatserna under sex
dagars fullkomlig brist på föda ej skulle
blifva utan följder för deltagarna i
denna äfventyrliga postfärd, inses lätt.
Blott en af dem slapp undan utan
förlust af några lemmar, för de öfriga blef
amputation af olika kroppsdelar
nödvändig.
Så slutade denna postfärd.
Visserligen står den i fråga om faror och
lidanden ganska ensam, men säkert är
att under den tid, då posten
befordrades i öppna båtar icke blott mellan
Gotland och fastlandet utan äfven öfver
Ålands haf, postförarnas krafter och
mod dagligen ställdes på de hårdaste
prof. Många hjältebragder i det tysta
hafva för visso utförts af dessa
postverkets ringa tjänare.
De hade kommit från skilda
länder, de sju brefven, och lågo nu i
postsäckarna på kajen i Sassnitz,
väntande på att blifva instufvade ombord
å den svenska postångaren. Det första
brefvet var från Galizien, från en
läng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
