Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
förvärfvat dels genom sin politiska
radikalism, dels genom sitt lyte att
spotta medan han talade. Hans sätt
att vara tedde sig för resten bra nog
ridikylt och han fick härför uppbära
mycken drift i kamratkretsen. Detta
gjorde honom emellertid små
bekymmer, ty han hade den fördelaktigaste
tanke om sitt utseende, sydde sina
kläder hos Bauer samt var i
inbilskhet unik, enastående och
oupphunnen.
Trenne voro Rödspottans frågor
då han trådde de bonade tiljorna. O,
i nittiotalets tillbedda balprinsessor,
finnes det någon af eder, som inte
minnes Rödspottans tre frågor!
Första frågan lydde:
«Känner fröken min kusin, baron
Lejonstedt?«
Vare sig svaret blef jakande eller
nekande, dröjde Rödspottan en stund
vid detta ämne, hvarefter han
öfvergick till följande:
«Har fröken hört Lakmé?«
Här fick han tillfälle att meddela
att han öfvervarit premiären af denna
opera med Märta Petrini i titelrollen
samt uppgaf att det hela varit
kolossalt, helt enkelt kolossalt.
Det märkvärdiga med den tredje
frågan bestod uti att det inte var nå:
gon fråga, utan en notis, en
upplysning, ett påstående, så lydande:
«Då jag var i Paris härom året,
reste jag hem öfver Köln.«
Detta var la piéce de résistance,
som han sparade till sist och som
slungades fram med ytterlig
likgiltighet, alltmedan han tankspridd
tvinnade sina svarta mustascher.
Rödspottan varierade aldrig med
sina frågor, utan de kommo med
ödets oundviklighet. Generationer af
små söta och väluppfostrade
uppsalaflickor hade hört dem och sökt
be
MARI MIHI
svara dem utan att gäspa eller brista
i skratt.
Emellertid hände det sig inte bättre
än att Rödspottan blef bjuden på en
soirée dansante i
Stockholmssociététen, där han träffade den högt prisade
sörmlandsskönheten Mari-Ann
Brandling.
Hon hade lagt många vid sina
fötter, långa Mari-Ann på Väringe.
Men Rödspottan stod på sig. Ja, när
han kom åter till Uppsala, kritiserade
han henne till och med öfverlägset
inför sitt kotteri på Taddis.
«Flickan Brandling, tja, dom pratar
om henne så bredt; det påstås till och
med, att den där lilla idioten Peringer
reste till Kongo för hennes skull. Mig
föreföll hon mest som en gås, som
en riktig gås. Och konversationen
sedan. — Jag kom till exempel att
fråga henne ifall hon kände min kusin
baron Lejonstedt. Och vet ni hva”
hon sa’? Jo, hon sa: ”nej det gör jag
inte, men jag har sett Lakmé’, sa hon.
Hvad tusan ha nu Lejonstedt och
Lakmé med hvarandra att göra, om
jag får fråga, och hva tusan grinar ni
åt allihop,< sporde Rödspottan
storögd. Ty vid hans ord stämdes där
upp ett löje som skakade väggarna
på gamla Taddis.
En gång spelade jag själf
Rödspottan ett spratt. Och det gick till
så här:
Det var på en vårfestbal. Jag hade
just slutat dansa med Mary Wall, den
gladaste bland de glada, den hvars
friska skratt alltid ringde högre än
alla de andra unga skönheternas. Jag
hade, som sagdt, just slutat att dansa
med henne och gick ut i tamburen
för att röka en cigarrett. Där fann
jag Rödspottan; en infernalisk plan
föddes i min svarta själ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
