Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260 HJALMAR
lamhet. Slutligen fann mäster Donato
på råd. Han gaf sin lärling, Guido,
en lätt liten spark och körde in
honom under teaterns golf. Där fick
han ligga två timmar på rygg och
vrida på den heliga Annas skrufvar.
Så förstördes festen för honom, och
hans nytvättade och vårdade händer
smutsades. Någon ersättning eller
beröm fick han icke; han hade låtit
den goda kvinnan röra sig med en
ryckig hastighet, som icke anstod
henne. Guido ansåg sig ha skäl att
klaga.
«Fader,«< sade han. «San Giovanni
är ett uselt helgon.. Han skaffar mig
bara förargelse. Mina händer värka,
min rygg är stel. Och till på köpet
har man släppt ut dig. Du kommer
att göra mig förtret. Icke sant?«
Alesso klappade honom på
kindbenen och kysste i luften.
«Gossen min, gossen min, sörj
icke! Jag tyckte själf, att det var
dumt. Jag frågade uppsyningsmannen:
Har du så ondt om fångar, att jag
måste vara bland de tolf? Var glad,
gamle vän, svarade han. Madonna
Eleonora är i staden. Hon skall ge
er hvar sin florin. Dessutom är du
snart här igen. Bra! Det förändrade
saken. Jag fick böja knä inför
prinsessan, som har ett behagligt ansikte.
Hon såg förbi alla de utstyrda
herrarna och gaf mig en vacker blick.
Och hennes hofmästare gaf mig en
florin. Den kan skaffa mig mycken
förnöjelse.«
Han släppte sonens arm, lade
pekfingret på näsan och blundade.
«Guido, vill du göra mig en tjänst?
Kom icke hem i natt. Rummet är
litet, och jag vill helst vara ensam.
Du skulle störa mig —
Guido ryckte på axlarna.
«Du är en gammal narr,« sade
BERGMAN
han. «Du är ful och narraktig. Nu
går jag för att hämta min dräkt. Vi
ses igen.”
Guido bar en högröd dräkt med
Jungfruns monogram silfverstickadt
öfver bröstet., Han lämnade
skråhuset och följde Corson bort mot
Porta alla Croce. Dagens hetaste
timma började, och från kyrkorna,
från köpmäns och fabrikanters
utställningar, från San Giovannis alla
förlustelser sökte människorna hem.
Den trånga gatan pressade dem
samman, klibbade ihop dem, gaf dem sol
och kvalmig, brännande luft. Guido
fördes fram mellan en färgare och
hans kvinna. Mannen hade icke
högtidsdräkt och luktade illa. Han
sträckte sin svettiga, bara arm tätt under
Guidos näsa; han ville nypa sin
kvinna, som sade elakheter. Så
småningom delade sig människoskaran
på sidogatorna. Guido kom bort från
sina grannar, blef slutligen ensam.
Han betraktade sina händer, som
rengjorts med mycken omsorg. För
att göra de bågskurna naglarna blanka
och glatta lät han dem gnidas mot
hvarandra. Det behagade honom att
känna, hur mjukt tyget slöt sig kring
hans rörelser, och han slätade
noggrant ut de skrynklor, trängseln
förorsakat. Han var icke fåfäng, men han
njöt af sina vackra kläder. Någon
lust att väcka afund, kände han icke,
ej heller ville han behaga. Fjorton
år gammal hade han vunnit sin första
fAicka. Trasorna, han burit, hade
säkerligen icke kunnat beveka hennes
hjärta. Och likväl hade hon varit
mycket vänlig. Framför alla de
kärleksbevis, han sedermera slagit eller
tiggt sig till, mindes han hennes. Det
roade honom att erinra sig dessa
tider, som föreföllo bra aflägsna. Och
han tänkte på sin första älskarinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
