Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280
larna vid sina violiner och drömde.
Musiken var för dem något heligt och
oantastbart, och det stora
föreningsbandet med hemmet och slätten. De
spelade — som zigenare bruka — så,
att en har hela melodien, medan de
andra — med olika stämningar på sina
instrument låta fingrarna glida upp och
ner på strängarna, efter gehör
fixerande några toner här och där. Det
uppstår på det viset ett ständigt
sorlande och susande, som vindens genom
gräs, och då melodien slutar, samlar
sig det hela med ett vaket ryck, till
ett par slutackord. Detta är naturfolkets
sätt att tänka i musik. Den inre
rapporten mellan de spelande är
förundransvärd — och alla kadenser och
svårigheter i fingerväg äro endast som
tillfälliga uppbrusningar i
temperamentet hos den som spelar melodien, eljest
är det hela ett taktfast tramp af rytmer.
Af dem jag hörde, kände endast en
noterna. Alla de andra hade ärft sina
melodier. Men alla spelade det de
kunde, med en afundsvärd färdighet,
äfven i de svåraste grepp.
En kväll var det fest. Vi sutto
samman i den lagom rymliga ateljé, där
de hade sitt arbete. De små elektriska
glödlamporna voro höljda i rödt
silkespapper och glödde bakom de stora
vissnade kastanjebladen i krukorna som
förbrända kol. Det bjöds drufvor och
vin, och eftersom glasen tömdes, steg
stämningen. Hopkrupna i en soffa
sutto fyra af dem som spelade
ackompanjemanget; den andre, en blond,
bredaxlad pojke, spelade melodien
stående framför de andra. Först spelade
man en del folklåtar, och slutligen
öfvergick det hela till
Rakosczi-marschen. Den spelades först en gång
igenom som vanligt, med ett glidande
obestämbart brus af toner som
ackom
E. NORLIND
panjemang. Därefter kom melodien
ännu en gång — de två af dem som
spelade i soffan rycktes med, och
melodien kom hårdare och käckare, med
betonande af det markanta hästtrampet.
Därefter föllo de åter in med
ackompanjemanget, men nu annorlunda. Det
var ett ständigt förtonande af melodien,
som vid ett aflägsnande, men man
kunde dock under hela tiden behålla
i öronen samma rytmer och takter som
förr, blott mera inblandade i det öfriga
bruset af toner. Melodien fanns
öfverallt, än här, än där, än stark och tydlig,
än helt försvunnen i suset af vinden,
så taktfast igen ... men hvad var det
som knäppte som hästhofvar eller
träskor? Den stående hade plötsligt
afbrutit sig och lagt ner stråken och tagit
upp sin knif, och slog därmed på ett
säreget sätt rytmen af melodien på
violinkanten. Och de andra voro som
suggererade af knäppningarna och
följde med, antydde melodien här och
där — man hade ett fullt musikaliskt
intryck hela tiden, tills plötsligt ett ljud
som af strängar som brista gjorde slut
på det aggande i knäppningarna. Det
kom midt i bruset af slutackordet. Det
var något, som bara en konstnärs heta
hänryckning kunde funnit på : han hade
skurit af strängarna på instrumentet ...
Det spelades icke mer den aftonen.
Konstverk? — hvad är konstverk
egentligen? Detta var endast ett
väldigt utvidgande af psyken för ett
ögonblick — kan man ej kalla det
konstverk, fast det sysslade med rätt
tillfälliga brutala medel? Hvem har sagt
att konstverk endast är den byggda
kristallen ?
Men det är ett minne bundet vid
musik, som jag särskildt nu suttit och
tänkt på, och som harmonikatoner och
vindsuset påminner mig om. Jag skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
