Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308
Men sedan den tiden var mycket
förändradt. F. d. kontorschefen
Ljungström var nu konsul Ljungström, och
han och hans familj hade i flera år
bott i det eleganta huset vid
Skeppsbron, som han köpt af grosshandlaren
för ett pris, som icke var billigt. Och
Pontus Wennmark hade avancerat från
kontorspojke till kassör, men
samtidigt sjunkit från jämlike till aflönadt
biträde. Han sade icke längre
”’farbror”, som när han var liten, utan
”konsuln”, och när Herbert någon
gång tog sig en halfva punsch i hans
sällskap på någon lokal, förstod han
att värdera det.
Hans far var död, men hans mor
och han hade fortfarande kvar sin lilla
våning vid Malmskillnadsgatan, och det
kunde hända någon gång, om det var
fult väder eller dylikt och flickorna
Ljungström händelsevis hade sin väg
förbi, att de kunde gå uppför de fyra
trapporna och dricka kaffe hos gamla
fru Wennmark. Ty det var fortfarande
roligt, tyckte Jeanne, att smaka på
hennes otaliga sorters småbröd och
beundra hennes stärkta antimakassar, som
lågo precis öfverallt. Men Axelina, som
med sina tre års företräde i ålder var
tre år erfarnare och mera noga,
började tycka, att kassörens mamma var
ett väl tarfligt umgänge för principalens
döttrar.
”Man ska aldrig vara för familjär
med underordnade, ”” brukade Axelina
säga. Och det tyckte konsulinnan var
lika förståndigt, som om hon själf skulle
ha sagt det.
TREDJE KAPITLET.
Löjtnant Herbert Ljungströms
blänkande nya uniform lyste i solskenet,
ULRIK UHLAND
när han utan brådska gick framåt
Skeppsbron, följd af sina båda hundar,
en stor dansk dogg och en liten brun
tax. Klockan var två, och han undrade,
medan han steg uppför trappstegen till
porten, om Ann-Marie Berthelsen hade
kommit än.
Han kände en viss nyfikenhet att
få se henne, men det hindrade icke,
att han först kunde ta sig en titt in på
kontoret. Han hade ett ärende till
Wennmark och han hade sett genom
fönstret, att den lilla nya kontorsflickan
satt uppflugen på sin plats. Vid
tvåtiden brukade dessutom Magnus vara
ute i staden.
”God middag, fröken.’”
Han gjorde en halft nonchalant,
halft förtrolig honnör för Marianne.
"Är herr Wennmark inne?”
Marianne visade på den stängda
dörren in till konsulns rum.
”Han är där inne och telefonerar.’”
Hon fortsatte sin maskinskrifning,
och löjtnanten tog plats vid pulpeten
midt emot, under det att han ihärdigt
stirrade på henne. Det roade honom
att iakttaga, hur rodnaden steg upp i
hennes ansikte. Hon kände, förstås,
att han såg på henne, och det gjorde
henne nervös.
”Fröken rodnar så vackert,
han till sist.
Marianne såg upp, och han
förvånades öfver, att hon hade så mörka
ögon. Det var lustigt till ett så ljust
hår.
”Det tror jag inte,”” sade hon lugnt.
”Hvarför det då?”
”För att i mitt tycke är det fult
med folk, som äro röda som humrar,
och det vet jag, att jag var nyss.”
Hon såg öppenhjärtigt på Herbert.
”Hvarför var ni det då?” frågade
han.
»
sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
