Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖKEN FRÅN VÄSTERVIK
”Har fröken Berthelsen kommit ?”
frågade han Mina, som öppnade.
Hon smålog litet egendomligt.
”Jo då. Hon är kommen.
Herrskapet sitter i salongen.”
Herbert for omsorgsfullt med
borsten öfver sitt tämligen tunna, väl
benade hår, innan han gjorde sin entré.
Han vred upp sina mustascher och
strök uniformsrocken, tills den satt slät,
utan en rynka, på hans välväxta figur.
Sedan gick han in med martialiska steg,
hvilkas spänstighet dock icke kom till
sn fulla rätt på den tjocka, persiska
mattan, som täckte salongsgolfvet.
Se här, snälla Ann-Mari, har du
Herbert.”
Herbert beskådade med förvåning
den unga dam, som långsamt steg upp
från soffan. Jaså, detta var Ann-Marie,
Han tyckte nästan, att han såg en
osynlig hand, som skref siffran åtta hundra
tusen framför hans ögon, men innan
hån hunnit reflektera till slut, hade en
råSt i hans inre tillagt : och det behöfs.
n behöfde icke heller se på de
agdras ansikten för att veta, att de
själfva hade hört samma röst.
”Jaså, detta ä Herbert?”
Rösten var precis den han väntat,
utbm det, att hon talade mycket
långsa,inmare än han trodde, att någon
kunde göra. Men det breda ä-ljudet i
dialekten passade utmärkt till ansiktet.
Hur kunde hon vara så ful och ha så
mycket pengar? Herbert stirrade på
henne i stum förbluffelse.
Ty Ann-Marie var onekligen ful
som stryk. Hon hade ett bredt,
fräknigt ansikte och en stor mun med glesa,
gula tänder, med hvilken hon gladt log
i ett kör. Det enda vackra i hennes
fysionomi var ögonen, som voro
mörkgråa och djupa och som ibland kunde
glimta till på ett förunderligt själfullt
311
sätt. Men hvad hjälpte det, när man
hade ett hår så rödt som en vådeld
och en sådan figur? Ann-Marie
föreföll att vara dubbelt så bred som en
vanlig dödlig, reflekterade Herbert.
Men när han närmare betraktade
henne, såg han, att det kanske var
hennes otympliga sätt att röra sig, som
gjorde, att hon verkade så
fruktansvärd på bredden.
Herbert tittade från Ann-Marie på
Jeanne och Axelina. Jeanne småflinade
bakom ryggen på den nya
familjemedlemmen, och Axelina bet sig i läppen,
när hon mötte Herberts ögon. Hon
gjorde en betydelsefull gest, som kom
Herbert att se ned på Ann-Maries
handled. Det var ändå det vildaste han
hade tänkt sig. Hon hade ett
hårarmband med tre nedhängande tofsar.
Herbert tittade hostande ut genom
salongsfönstret.
Tycker du inte, det känns
underligt att vara hos oss?” frågade
konsulinnan med det sorgset deltagande
tonfall, som hon förmodligen ansåg att
hon borde ha, när hon tilltalade en
föräldralös.
,,Jo, nog är det väl konstigt, ”” sade
Ann-Marie bredt och utan brådska.
"Men det är väl roligt också. Jag har
alltid gått och föreställt mig, hur det
kunde vara att bo i Stockholm.’”
”Har du aldrig sett någon annan
stad än Västervik?” frågade Jeanne.
”"Nej,” svarade Ann-Marie. ”Far
tyckte inte, att det var värdt jag gaf
mig ut. Och att resa, det kostar pengar
det. ”
Hon såg vädjande på konsulinnan,
som fick ett instämmande tonfall, när
hon svarade:
”Ja, resor, det är minsann
dyrbart. ”
”Inte för att jag bryr mig om
peng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
