Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SÖNDAGSFOLK
de skulle träffa Stenbergs för att
till"sammans med dem <fortsätta = till
Bellevue. Berggren och maskinisten
buro matkorgarna; den unga modern
sköt vagnen framför sig; och fru
Nilsson, som strålade af glädje, hade tagit
sin man under armen utan att bry sig
om hans vresiga tal om ”’släp i
värmen”. Den yngsta dottern kastade
beundrande blickar på Elsa, som såg
mycket bra ut i sin ljusa
sommarklänning och med belåten min speglade sig
i butikfönstren.
Det var en söndagsmorgon i slutet
af juli. Solen strålade, luften stod
alldeles stilla och gatorna började redan,
oaktadt den tidiga timmen, likna
ofantliga bakugnar, hvilka hålla på att
värmas upp till stekhetta innan middagen.
Allting lyste: stenläggningen, de
hvitrappade väggarna, fönsterraderna, som
blinkade mot solen, droskornas
lackerade ytor, de öfverfyllda spårvagnarna,
ända ner till fotgängarnas nyblankade
skodon, som slungade små blixtar
omkring sig.
Hela staden tycktes vara stadd i
uppbrott, på väg till ångbåtar, till tåg,
spårvagnar, hvart som helst endast det bar
af utåt landet.
Och från små djupa gårdar, som
solen använde till värmekammare, från
gator och gränder, ur mörka
portgångar, utför många och långa
trappor, förbi de stora våningarnas
skumma tystnad, myllrade söndagsfolket som
ur en ofantlig bikupa, lämnande kvar
endast de sjuka och orkeslösa.
Familjen Stenberg var redan på
platsen och hälsade de anländande på
afstånd med viftningar af hattar och
näsdukar, bäggedera lika svettiga.
Emellertid var den icke ensam; den
hade med sig ett främmande par, som
355
fru Stenberg föreställde med en viss
högtidlighet :
"Fru Lund och hennes fästman,
herr ... jag kommer rakt inte ihåg
namnet!’”
”Almquist, med qu, om jag får
be!” sade herrn med en elegant sväng
på hatten.
Presentationen var gjord och man
satte sig i gång.
Stenberg var en socialistisk snickare,
lång och mager, med en djup basröst,
som kom som ur ett hvalf och hvars
graflika klang tycktes imponera på
honom själf så snart han öppnade sin
mun. Hustrun var hans fullständiga
motsats, lika liten som han var lång,
alltid vaken, alltid på språng, skjutande
framför sig en stor mage, som blifvit
förstörd i barnsäng och som gaf henne
utseende af att ständigt befinna sig i
långt framskridet tillstånd.
Deras bägge äldsta barn voro i
Amerika — ”frihetens och
jämlikhetens kapitalistland”’, som snickaren
kallade det. Sonen Johan, som tagit
sin ”fästmö” under armen, var en
gänglig slyngel på sjutton år, till yrket
tidningskolportör. Han bar mössan på
nacken så att håret i en lång,
omsorgsfullt oljad lock föll ner öfver pannan;
och som hans yrke var ganska
inbringande, isynnerhet om nätterna, då han
sålde små broschyrer med
hemlighetsfulla omslag, ägnade han sig åt sin
yttre människa med ett visst välbehag.
Systern var några år yngre och
gick ännu i korta kjolar. Hon var liten
och satt, med ett brådmoget uttryck i
sitt ansikte, som förrådde att hon,
oaktadt sin ungdom, kände till litet af
hvarje.
Stämningen var i början matt;
hvarje familj gick för sig själf och man
talade föga. Det kunde bero på
juli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
