Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖKEN FRAÅN VÄASTERVIK
Sällskapsrummen voro på nedre
botten. Man kom först in i en stor sal,
som var full af växter och korgmöbler.
Till vänster om den låg en stor salong,
som i dag apterats till matsal, och till
höger låg ett femkantigt rum, som
konsulinnan döpt till musikrummet, därför
att där fanns ett väldigt gammalt
taffelpiano. I salen i midten brann en kamin,
som värmde upp hela våningen. Till
och med på glasverandan var det lagom
varmt.
Magnus, Ann-Marie, Marianne och
Jeanne hade gått raskt och kommo
fram en god stund före de andra.
”Vi gå väl upp och ta af oss,”
sade Jeanne. ”De andra äro väl strax
här.”
Sofrummen lågo en trappa upp, och
Ann-Marie, som noga inspekterade allt,
var mycket imponerad.
”Tänk, så ni har allting,” utbrast
hon beundrande. ”Det var annat än
hemma i Västervik. När jag tänker på
bodkammarn ...”
Jeanne stod och kammade sitt väl
friserade hår framför spegeln. Hon
vände sig plötsligt om och betraktade
Ann-Marie, som just fått på sig sina
nya skor med ansträngning och tillhjälp
af ett skohorn. Jeanne gjorde en gest
mot Marianne, som stod och tittade ut
genom fönstret.
”A"” svarade Ann-Marie lifligt och
obetänksamt. ”Hon vet minsann ...”
Jeanne såg frågande ut, när
AnnMarie tvärt tystnade.
”Henne behöfver man väl inte
genera sig för,” fortfor Ann-Marie
hviskande, men hon var mycket röd.
Jeanne gjorde en småleende gest,
att Ann-Marie icke skulle tala om mera
af sina privata affärer, och vände sedan
,
457
hela sin uppmärksamhet på sin frisyr.
Hon hade tagit ett par blommor ur
uppsatsen på bordet i matsalen, och
hon fäste pröfvande en ros i håret.
”Det var väldigt vackert,” utbrast
Ann-Marie. ”Har du ingen åt mig?’”
”Nej, ” svarade Jeanne. Hur skulle
den ros vara färgad, undrade hon,
som icke skulle förblekna i Ann-Maries
peruk? Men så fick hon en idé.
”Det fanns hvita rosor där nere i
ett glas.” Hon vände sig litet
vårdslöst till Marianne. ”Vill fröken springa
ner efter en hvit ros åt fröken
Berthelsen? Det finnes i matsalen.’”
Marianne rodnade lätt, ty Jeannes
vårdslösa ton sårade henne, men hon
svarade icke utan gick nerför trappan.
De andra hade nyss kommit. Hon
hade sett dem uppifrån fönstret, när
de gingo genom parken, skrattande och
pratande, och hon undrade, om den
lilla mörka flickan, som var så elegant
klädd, var fröken Salomonson.
Hon mötte hela sällskapet i trappan
utom just den mörka. Hon stod vid
ingångsdörren och pratade med
Magnus. Det var mycket riktigt Irma
Salomonson, och Marianne kunde icke
annat än beundra henne, ty hon var
mycket vacker i sin helgula
promenaddräkt af mörkt sämskskinnsfärgadt
kläde och sin stora gula hatt. Men
hon såg utomordentligt pikant och
kokett ut, där hon stod och smällde
med den afdragna handsken mot sin
knubbiga hvita hand, där en hel mängd
ringar blixtrade. Irma såg leende upp
på Magnus, och Marianne hade aldrig
sett honom se så intresserad ut förr.
Det kom öfver henne en besynnerlig
känsla. Hon tyckte, att den där flickan
på något sätt väckte hennes antipati.
Marianne gick diskret förbi dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
