Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖKEN FRÅN VÄSTERVIK
någonting därinne i musikrummet och
inte bara gått sin väg med Jeanne.
Att Herbert också skulle vara ett
sådant kräk. Magnus stod och sökte
efter något att säga, men kunde icke
få tag i något. Han betraktade Mari- :
anne, som stod lutad mot väggen
bakom en stor konstgjord palm. Hon såg
trött ut, och hennes ögon följde på ett
besynnerligt, likgiltigt sätt dem, som
dansade.
”Hvad tänker ni på, fröken Bach ?”
Han talade lågt och vänligt.
Marianne såg på honom.
”Det var mycket, det,” sade hon.
”Tycker ni, att det har varit tråkigt
i dag?”
”Nej. ”
”Narras ni inte nu?"”.:
Marianne såg klart på honom och
log ett ögonblick. Därpå svarade hon
allvarsamt :
”"Nej, jag narras inte.
varit en mycket lärorik dag.”
Det var något i hennes hela väsen,
som verkade starkt på Magnus, en viss
lugn och intelligent värdighet, som
frapperade honom desto mera, som
hon ju såg så flickaktig ut. Han
förstod, att hon känt sig både förolämpad
och försummad, och hennes lugna sätt
att visa det imponerade på honom.
Han fann inga ord att säga just nu,
men han beslöt att grundligt sträcka upp
Herbert, och det kunde icke skada, om
också Jeanne fick sin beskärda del.
Hon behöfde inte skicka fröken Bach
efter blommor åt Ann-Marie. Det hade
retat honom.
”Får jag bjuda upp dig, Magnus,
det är sista valsen?” Irma stod
framför dem, och hennes röst ljöd smått
otålig. Och hon var det också, ty hon
tyckte, att Magnus kunde ha uppvaktat
9
Det har
465
den lilla kontorsfröken tillräckligt länge.
Medan hon talade, kastade hon en
granskande blick på Mariannes toalett.
Det var någonting artistiskt med den,
fast den egentligen var tarflig. Och
broschen var en antik, äkta kamé, det
behöfde hon inte se länge för att
märka.
Marianne iakttog dem, medan de
dansade. Fröken Salomonson valsade
mjukt och graciöst. Hon hade en viss
vaggning i sin dans, som kom
Marianne att, liksom herr Byström gjort,
tänka sig, att hon skulle ha varit
förtjusande som danserska till professionen.
Hennes hy lyste bländande och klar,
och det kolsvarta håret var
nedkammadt långt i nacken. Ja, hon var
vacker, mycket vacker, och hon var ju
så rik. Det passade förstås utmärkt
för Magnus Ljungström, isynnerhet det
sista. Tänk, om hon själf haft så där
mycket pengar. Då hade Jeanne
kanske inte skickat henne som en passopp,
och Magnus hade kanske tyckt, att
löjtnant Herbert var en lymmel, som
kysst henne. Men då hade han säkert
låtit bli, ty hans känslor hade nog varit
mera vördnadsfulla.
Rätt som hon stod och filosoferade,
hörde hon konsulinnans röst i matsalen.
ion stod alldeles vid dörren, och hon
uppfattade tydligt orden, fast de
uttalades lågt:
”Snälle Herbert, du får lof att
dansa med Ann-Marie.”
”Nej, så ta mig katten, hon kan
ju inte hålla takten, ” svarade
löjtnantens röst. ”Det måtte väl mamma
kunna se. Hon dansar som en ko.”
”Fy, Herbert, så får man inte säga.
Jag skall säga dig, att du bär dig riktigt
Jumt åt. Baron Klewe har dansat flera
danser med henne. Du vet inte, hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
