Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SÅ
UICIC AILr
&
VAGEN TILGSCASTELLAR:
AF
n kväll sade den knäppande
A&) engelsmannen på Posada Bar
*’*’"x", vid avenue Felix Faure i
Menton :
”Hvar är monsiur Schmied? Han
måste ha gått till Castellar — då
kommer han inte mer tillbaka.”
Det var ett underligt sällskap som
hvar afton, den gode guden gaf,
samlades i stora salen i Bar Posada. Icke
så att det inte var ett mycket på sitt
sätt representativt sällskap — nej då,
alla herrarna buro efter klockan fem
smoking som en herre bör, och
damernas juveler voro både dyrbara och
diskreta. Det fanns ingen som tycktes
ha ondt om de vackra mynt som fått
smeknamnet louisdorer — oberoende
af hur lyckans hjul rullade i Monte
Carlo. Nej, det var något annat, och
det är ganska svårt att säga hvad det
egentligen var. Men jag skulle vilja
uttrycka det så att hvar och en af
sällskapet i Posada hade, hvar på sitt sätt,
kommit litet på sned, litet på sidan af
lifvet. Stod litet utom och nöjde sig
med att titta på — inte så mycket
deltaga nu mera. Men, som sagdt, inte
ekonomiskt — bara andligt. Mera
själsligt, ni förstår! Det kunde kanske vara
en hjärnsak eller en hjärtesak eller till
och med en samvetssak — ja, kanske
båda delarna eller alla tre, men det
HENNING BERGER.
ekonomiska var godt och sålunda allt
yttre friskt och korrekt. Blickarna
blefvo ibland trötta och ångestfulla och
hjälplöst sökande eller bönfallande,
bedjande, förtviflande. Men aldrig orden.
Aldrig!
Den knäppande engelsmannen sade
alltså — men nej, det är sant. Hvem
var den knäppande engelsmannen?
Han kallades så emedan han brukade
knäppa med fingrarna som kastanjetter
i takt med musiken. Lång, ståtlig,
hvithårig kring hjässans skalliga, skinande
rundel, med pipa i munnen,
oklanderlig aftondräkt, satt han där och knäppte
La Mattchiche och La Craquette.
Midtemot honom satt hans hustru, gråhårig,
i stor toalett med ett fyrtiotusenfrancs
halsband kring den gamla halsen, och
hon var stendöf och hade en gång varit
mycket vacker. Hon hörde inte
musiken men såg på mannens knäppningar
hvad som spelades och slog med
solfjädern riktig takt. Till och med när
den amerikanske ambassadören från
Wien blef vild efter ett glas och i
spetsen för orkestern stormade genom
lokalen i en sorts cake walk, ändrade hon
icke en min och upphörde inte han
med sina knäppningar. Först vid sista
stråkdraget fyllde han sin pipa på nytt
och började åter en konversation.
Ställets stamgäster, alla utlänningar, sutto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
